av Mikael Bertilsson statsvetarstudent och samhällsdebattör.
En domstol är inte endast en plats där skuld fastställs. Den är en av demokratins centrala maktarenor, där staten och medborgaren möts under villkor som ska vara lika oavsett popularitet, pengar eller publik. Där prövas bevis, inte status. Där avgörs ansvar, inte följarantal. Just därför finns ett värde i ritualen, allvaret och den formella ramen. Det är inte för att juridiken saknar humor, utan för att rättvisa kräver en struktur där saklighet väger tyngre än dramaturgi.
När Jan Emanuel nu annonserar sin rättegång i Södertörns tingsrätt som ett event – ”fri entré”, ”skattefinansierad underhållning”, med boksignering och prissättning där åklagaren betalar mest – sker något mer än ett skämt. Det är en omtolkning av rättssalen från institution till scen. Rättegången förvandlas till en del av ett varumärkesbygge, där förhandlingen inte enbart är ett juridiskt prövningstillfälle utan även en kommunikativ tillgång. Det kan framstå som provokativt och humoristiskt, vilket det säkert också är avsett att vara. Men symboliken är långt ifrån trivial.
Domstolen vilar på legitimitet. Det räcker inte att rätt skipas – människor måste också uppleva att den skipas. Det krävs att processen uppfattas som neutral, formaliserad och fri från kommersiella intressen. När en rättegång blir reklamplats riskerar bilden att förskjutas: från juridisk prövning till publikt drama. Åskådare bjuds inte in för att bevittna domstolens arbete, utan för att underhållas. Då kan rättvisan uppfattas som något man konsumerar snarare än något man vilar sitt samhälle på.
Att en åtalad säljer böcker i anslutning till sin förhandling är inte i sig ett juridiskt problem. Det säger dock något om den samtida rörelsen där det privata narrativet går före det gemensamma ramverket. Rättegången blir inte bara en juridisk prövning, utan också ett mediesteg – ett led i en strategi, en möjlighet att vinna sympatier, en chans att styra berättelsen om sig själv. När den åtalade tar kontroll över narrativet blir domstolen en fond, inte centrum.
Det verkliga problemet uppstår om denna typ av iscensättning normaliseras. Om rättegångar uppfattas som arenor där kommunikativ förmåga kan väga tyngre än bevisning, där dramaturgi kan stå i centrum, där institutionen får stå tillbaka för individens exponering. Då riskerar domar att bedömas inte efter bevisvärdering utan efter publikens reaktion. Rättsprocessen får konkurrens av underhållningsvärdet, och i den dragkampen förlorar det som inte kan mäta sig i klick och spektakel – nämligen lagens integritet.
Det är därför nödvändigt att markera när gränserna tänjs. Inte för att kväsa satir eller begränsa yttrandefrihet, utan för att påminna om att rättssalen måste stå över likes, publiktryck och affärslogik. Domstolen är trög av en anledning. Den ska vara en motvikt till opinionens kraft, inte en del av den.
Rättegången är ingen show. Den är en prövning. Och när prövningen görs till marknadsföring förlorar vi inte humorn – vi riskerar att förlora den ordning som garanterar att rättvisan är mer än en upplevelse.
