av Mia Edwall Insulander, advokat, generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund och Johan Eriksson, advokat, ordförande i Sveriges advokatsamfund.
I dag presenteras utredningen Rättssäkerhetens pris (SOU 2025:111).
Utredaren har bl.a. haft i uppdrag att överväga olika åtgärder för att stärka enskildas rätt till juridiskt biträde och att stärka enskildas processuella rättigheter i domstolsprocesser. I betänkandet sägs att det många gånger är nödvändigt för en enskild medborgare att få hjälp av ett sakkunnigt juridiskt biträde i en domstolsprocess för att kunna ta till vara sina rättigheter och få effektiv tillgång till en domstolsprövning. Access to justice – enskildas tillgång till rättskipning – är en utgångspunkt för utredningens överväganden.
Men på vilket sätt bidrar man till enskildas rättigheter i domstolsprocessen om man samtidigt rycker undan mattan för advokater som ska betala lön till sina biträdande jurister?
Först kan konstateras att utredningen innehåller vissa förslag som de facto kommer att stärka rättssäkerheten, t.ex. utvidgad rätt till målsägandebiträde för brottsoffer samt höjd inkomstgräns för rättshjälp. Det är bra.
Samtidigt föreslår utredaren en differentierad timkostnadsnorm som innebär att biträdande jurister anställda på advokatbyråer ska ersättas med 80 procent av advokaternas timarvode. Enligt förslaget ska det spara ca 95 miljoner kronor för staten årligen. Syftet är att spegla skillnaderna i erfarenhet mellan advokater och biträdande jurister samt att minska statens kostnader.
Här kan det vara på plats med några klarlägganden. Timkostnadsnormen är i år 1 586 kronor per timme. Ersättningen ska täcka mycket mer än lön till advokaten; kostnader för anställda biträdande jurister och för annan kontorspersonal, lokalkostnader, pension och semester samt övriga kostnader som man har när man bedriver näringsverksamhet, t.ex. för IT.Advokater har ett utbildningsansvar och ett principalansvar för sina anställda biträdande jurister. För att bli advokat måste man styrka sin lämplighet efter att i tre år ha arbetat med att ge allmänheten råd i rättsliga angelägenheter på en advokatbyrå. Under de tre åren har advokaten ett ansvar för att utbilda sina biträdande jurister och i det närmaste ett strikt ansvar för att juristerna följer god advokatsed.Om en offentlig försvarare eller ett målsägandebiträde som är advokat behöver sätta annan i sitt ställe t.ex. vid ett polisförhör p.g.a. sjukdom, så kan det inte göras till en biträdande jurist. Substitutionen måste göras till en annan advokat.
Att som utredningen föreslår biträdande jurister enbart ska ersättas med 80 procent av vad en advokat kostar kan vara rimligt ur ett effektivitetsperspektiv och skäligt med tanke på att en advokat har längre erfarenhet av arbetet. Det är emellertid endast acceptabelt om advokaternas timkostnadsnorm höjs i motsvarande mån.
Eftersom de biträdande juristerna är anställda hos advokater innebär reformen annars i praktiken en sänkning av ersättningsnivåerna till advokatbyråer generellt (vilket regeringen i och för sig verkar eftersträva). Konsekvensen av att den beräknade besparingen med 95 miljoner på en lägre taxa för de biträdande juristerna blir därmed att: Advokaterna själva måste arbeta fler timmar för att finansiera de biträdande juristernas utbildning.Advokaterna får minskade möjligheter att anställa och utbilda yngre jurister.Tillväxten av brottmålsadvokater försvåras, och tillgången till försvarare försämras i hela landet.
Det här är inte en reform som gynnar access to justice. Varken advokaterna, som måste ta av sitt eget redan låga arvode för att finansiera de biträdande juristernas arbete, eller de biträdande juristerna får möjlighet till skälig betalning för sina tjänster. Att en advokat inte heller kan ta hjälp av biträdande jurister t.ex. vid polisförhör när advokaten bedömer det lämpligt och i enlighet med klientens bästa, innebär också redan en ökad svårighet att anställa och utbilda biträdande jurister.
Trots ambitionen att öka enskildas möjlighet att anlita ombud riskerar resultatet av utredningens förslag att bli det motsatta, att det blir mycket svårare för enskilda medborgare att ta till vara sina rättigheter i domstolsprocesser. Förslagen riskerar att urholka den grundläggande princip i en rättsstat som säger att rättskipningen ska vara tillgänglig för alla som behöver en rättslig prövning för att komma till sin rätt.
I årets budgetproposition satsar regeringen stort på de brottsbekämpande myndigheterna, medan de rättsliga biträdena får mycket mindre tillskott. Samtidigt hävdar man att det ska råda rättssäkerhet och en balans i rättsprocessen. Det går inte ihop. I den utredning som presenteras i dag anser man sig tvungen att balansera kostnadsökande förslag med kostnadsdämpande; som att ta bort advokaters reella möjlighet att faktiskt anställa och utbilda biträdande jurister. Det finns inget rättssäkert alls i utredningens förslag om inte nivåerna för timkostnadsnormen samtidigt höjs. Det är dags nu.
Utan höjning kommer förslaget om en differentierad timkostnadsnorm, om det realiseras, att innebära ett direkt hot mot medborgares möjlighet att ta till vara sina grundläggande rättigheter. I praktiken får reformerna för att öka enskildas tillgång till rättskipning motsatt effekt. Det är inte acceptabelt.
