En kvinna och en man har tillsammans en dotter född 2017. Föräldrarna hade en relation mellan 2011 och 2021. Under deras relation hade mamman det huvudsakliga ansvaret för dottern. Efter separationen bodde dottern växelvis hos föräldrarna som hade gemensam vårdnad. Föräldrarna hade samarbetssvårigheter kring dottern efter separationen, bland annat ljög pappan om vilket datum födelsedagskalaset skulle vara för att mamman inte skulle kunna gå.

Pappan hade ett alkoholmissbruk och hade tidigare dömts för rattfylleri. Han var onykter när han skulle hämta dottern på förskolan. Enligt pappan gick han tolvstegsprogrammet och lämnade regelbundet alkohol- och drogtester för att uppvisa sin nykterhet. Mamman uppgav att pappan utövade psykiskt och fysiskt våld mot henne, vilket han förnekade.

Mamman yrkade ensam vårdnad om dottern och i andra hand att dottern skulle ha sitt stadigvarande boende hos henne. Hon medgav även dottern umgänge med pappan om hon fick ensam vårdnad.

Pappan bestred yrkandet om ensam vårdnad och yrkade gemensam vårdnad om dottern. Vidare ville pappan att dottern skulle bo växelvis hos föräldrarna.

Varbergs tingsrätt ansåg att det inte förelåg några omsorgsbrister hos någon av föräldrarna. Båda gav intrycket av att de ville det bästa för dottern och anpassade sitt liv efter dotterns behov.

Tingsrätten konstaterade att det saknades stöd för att pappan i framtiden skulle utöva våld mot mamman, det saknades även stöd för att våld utövats tidigare. Däremot identifierade tingsrätten två andra riskfaktorer, pappans alkoholmissbruk och föräldrarnas konflikt. Att pappan hade behandlats för sitt missbruk, vidtagit rehabiliterande åtgärder samt tagit initiativ till provtagning för att påvisa nykterhet talade för att återfallsrisken var låg. Hans tidigare missbruksproblematik var därför inte ett skäl att utesluta honom som vårdnadshavare. 

Tingsrätten ifrågasatte dock föräldrarnas samarbetsförmåga. Att pappan talade illa om mamman inför förskolepersonal och arrangerade ett födelsedagskalas utan mammans vetskap var omdömeslöst. Ett beslut om ensam vårdnad skulle inte lösa konflikten, utan snarare kunde den förstärkas. En gemensam vårdnad var därför bäst för dottern, då den krävde kommunikation och samarbetsförmåga från föräldrarna eftersom båda parter medgav ett omfattande umgänge. Vidare hade dottern en god relation till båda föräldrarna och en önskan om att vara lika mycket med mamma och pappa. Tingsrätten fäste vikt vid dotterns önskan trots hennes unga ålder.

Tingsrätten bedömde att dottern skulle ha sitt stadigvarande boende hos mamman på grund av pappans tidigare missbruk. Mamman hade gett trygghet och stabilitet över en längre tid än pappan. Tingsrätten gav pappan umgänge med dottern förutsatt att han kunde uppvisa nykterhet inför och under umgängestillfällena.

Domen överklagades till Hovrätten för Västra Sverige.

Hovrätten ansluter sig till tingsrättens redogörelse och riskbedömning. Hovrätten bedömer inte att föräldrarnas samarbetsproblem är av sådan allvarlig karaktär att de förhindrar en gemensam vårdnad. Dottern har inte tagit skada av att föräldrarna varit oense om skola och resor. Likt tingsrätten anser hovrätten att ensam vårdnad för någon av föräldrarna hade lett till en ökad konfliktnivå och därför är gemensam vårdnad det bästa för dottern.

När det gäller frågan om umgänge konstaterar hovrätten att det saknas möjlighet för domstol att i samband med beslut om umgänge ange villkor om exempelvis nykterhet (jämför RH 2017:24). Det villkor som tingsrätten beslutat om i det här avseendet ska därför inte längre gälla. Föräldrarna är överens om att pappan inför umgänge ska uppvisa nykterhet på samma sätt som skett sedan tidigare.   

Hovrätten ändrar därför tingsrättens dom endast i den del att det inte föreligger något särskilt villkor för umgänge.