Tingsrätten fann det utrett att flickan hade inlärningssvårigheter och problem i det sociala samspelet med klasskamrater. Tingsrätten ogillade dock käromålet, med krav på 40 000 kronor i skadestånd, i dess helhet med hänvisning till att Barn- och elevombudsmannen, BeO, inte visat att hon utsatts för kränkande behandling.
Hovrätten tar fasta på flickans föräldrars och bröders berättelser och menar att flickan ”svårligen skulle kunna fabricera uppgifter av angivet slag” och att det inte är troligt att hon ”skulle beskriva händelser från sin skolvardag som inte inträffat”. Att någon formell anmälan inte har gjorts saknar enligt hovrätten betydelse i målet eftersom skolans utredningsskyldighet inträder redan när personalen får kännedom om att en elev anser sig ha blivit kränkt. Det råder enligt hovrätten ingen tvekan om att behandlingen har skadat flickan genom att den förminskat henne som person, skadat hennes självkänsla och påverkat hennes skolgång negativt.
I skolans skyldighet att förhindra och utreda kränkningar mellan elever ligger en skyldighet för personalen att vara uppmärksam på den jargong och det beteendemönster som råder mellan eleverna och att tillse att miljön på skolan inte inbjuder till sådana missförhållanden. Det är inte rimligt att skolpersonalen genom att undvika att tolka signaler kan förhålla sig ovetande om vad som pågår mellan elever på en skola, uttalar hovrätten.
Personal har ansett att flickan frivilligt var ensam i matsalen och på rasterna samt att hon självmant valde att inte ingå i kamratgemenskapen. Det finns emellertid ingenting i som talar för att flickans utanförskap skulle vara frivilligt eller självvalt. Det är enligt hovrätten anmärkningsvärt att ingen utredning genomfördes och att inga åtgärder planerades före skolstarten, som hade, kunnat hindra ytterligare kränkningar.
De åtgärder, i form av gruppstärkande övningar, flick- och pojkgrupper, kuratorssamtal för flickan samt samtal med två utpekade elever, som skolan påbörjade i september 2006 var enligt hovrätten inte tillräckliga då de saknade systematik och långsiktighet.
Enligt hovrättens uppfattning har avsaknaden av en adekvat likabehandlingsplan haft betydelse för hur skolan har agerat. En väl utformad likabehandlingsplan hade kunnat bidra till att skolans personal enklare hade uppmärksammat kränkningarna som pågick mot hennes och en sådan hade även kunnat ge personalen verktyg för att förhindra fortsatta kränkningar av henne.
Ett hovrättsråd är av skiljaktig mening och vill fastställa tingsrättens dom.
