Det går nästan att ta på den tryckta stämning som råder på den syriska gatan. En enorm skillnad jämfört med hur det var för ett halvår sedan.
Mycket har hänt sedan de första trevande, nästan barnsligt naiva uttalandena från den syriska regimen. Då kunde president Assad sitta i en bekväm fåtölj mittemot New York Times reporter i presidentpalatset och förklara att det som skett i Egypten och Tunisien omöjligt kunde äga rum i Syrien eftersom dessa båda länder gått emot sina egna befolkningars intressen – och i Israels och USA:s ledband.
Välkända korrespondenter som Robert Fisk förutspådde att den arabiska våren skulle få sin ände i Damaskus. När semesterresenärer avbokade sina resor till Nordafrika ökade turismen till landet med de uråldriga ruinerna och det stabila styret.
De oppositionella som tidningen New York Times talade med i början av året sade att det ännu var för tidigt för ett folkligt uppror i Syrien. Man menade att folket ännu inte var redo för ett maktskifte, att förutsättningarna helt enkelt inte fanns.
Fem månader senare har den syriska gatan slagit alla rekord i uthållighet och målmedvetenhet. Där det egyptiska styret inte kunde hålla stånd i mer än tre veckor har den syriska regimen lyckats motstå demonstranternas krav i över fem månader.
De syriska fängelserna och häktena har fyllts av demonstranter, oppositionella och folk som råkat vara i närheten. Från att ha varit små och irriterande protestgrupper på gatorna, sällan mer än femtio eller hundra personer som snabbt kunnat gripas av säkerhetsstyrkor har demonstrationerna vuxit till att omfatta så många som en halv miljon människor i de mest aktiva städerna.
Städer som Hama, som för 29 år sedan bombades, massakrerades och demolerades till lydnad har nu sett en ny och större våg av motstånd mot Assads regim.
Syrien är ett annat land idag än det var för bara några år sedan och möjligheterna för oppositionella att formulera och sprida ut sitt politiska budskap är oändligt mycket större.
Assad-regimens starkaste kort är den tysta oroliga massan, den vanlige medborgaren som slits mellan att se legitima politiska krav komma till ytan och den rädsla som finns i varje syrier att ett maktpolitiskt vakuum skall skapa ett nytt Irak efter Saddam, eller ett inbördeskrig som i grannlandet till väster, Libanon.
Regimen har på ett effektivt sätt kunnat underblåsa den rädsla som finns i landet för att dess frånvaro kommer att innebära en ny och brutal sekteristisk maktkamp, där folkgrupper och minoriteter kommer att bli offer för den salafistiska konspiration som man menar hotar landet.
Kristna, druser, alawiter, shiamuslimer, kurder, palestinier och irakier skräms med hot om att just deras folkgrupp kommer att offras när kaoset sprider sig i landet, och en rädsla för vilka som skulle kunna ta över landet har verkat till regimens fördel.
Samtidigt som omvärldens krav på Assadregimens avgång fortsatt att föras fram har regimen under fem månader agerat systematiskt för att söka minimera oppositionens möjligheter att sprida sin information utanför landet.
Regimen har förbjudit all internationell press från att komma in i landet, samt arbetat med att aktivt stänga ner tillgången till el och internet i de delar där demonstrationer och protester pågår. De syriska trupperna har förflyttats från en stad till en annan och regimföreträdare som inte slagit ner tillräckligt hårt mot demonstrationerna har sparkats.
Den traditionella syriska oppositionen, de som i början av 2000-talet organiserade sig i olika ”sociala forum” för att söka väcka en politisk dialog till liv i landet, har haft olika åsikter om hur en maktövergång skall äga rum. Man har varit tämligen överens om att man inte vill ha någon militär intervention av något slag från omvärlden. Detta till stor del på grund av att sådana interventioner historiskt sett ansetts vara uttryck för en imperialistisk agenda från intervenerande stater.
Kritiken från Turkiet har betraktats som den mest centrala och betydelsefulla, då grannlandet i norr anses vara en förebild såväl ekonomiskt som i sin roll av egensinnig regionalpolitisk aktör.
Däremot uppmuntras den typen av ekonomiska och militära sanktioner som riktats mot regimen under de senaste månaderna, genom vilka företrädare för regimen fått sina tillgångar frysta och förbjudits att resa in i EU. Dessa typer av sanktioner anses försvaga regimen.
På marken har detta i sin tur fått till följd att en hätskare ton använts mot de ambassader och beskickningar som finns i landet, vilket bland annat lett angrepp mot de franska och amerikanska ambassaderna i början av juli månad.
Syriens historia av inblandning i omkringliggande länders interna angelägenheter är lång och beprövad. Landets chockerande övergrepp mot såväl palestinier som libaneser under det libanesiska inbördeskriget är något många i det landet har svårt att glömma. Syriens roll som uppviglare i Irak under flera decennier och som den stora skrävlaren när det gäller de israeliska grannarna i syd, samtidigt som man varit under-bordet-förmedlare av vapen till motståndsgrupperna Hizbollah och Hamas gör att landet är vant vid politiskt dubbelspel.
Frågan är om Assad kan följa i sin fars, den tidigare presidentens och diktatorns fotspår, och spela sig ur den farliga situation som nu hotar 40 år av stabilitet och lugn i vad som fram till nu varit Mellanösterns mest orubbliga diktatur.
Bild: AP / Shaam News Network
Hanin Shakrah är frilansjournalist, juridikstuderande och krönikör i Dagens Juridik. Hon är nyligen hemkommen till Sverige efter en åtta månader lång vistelse i Syriens huvudstad Damaskus.
