av Oliver Linge, advokat.
”Naturligt att vi diskuterar straffmyndighetsåldern” är rubriken för en intervju med justitieminister Gunnar Strömmer i Dagens Juridik den 2 maj 2025. Ungefär två månader senare, den 10 juli 2025, rapporterar Sveriges Radio att Kriminalvården bryter mot lagen genom att isolera häktade ungdomar.
Samtidigt förväntas Riksdagen snart rösta i frågan om införandet av ungdomsfängelser, vilket kritiseras av direktören för Institutet mänskliga
rättigheter i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 25 augusti 2025. Parallellt har jag, nyss åter i tjänst efter en längre tids föräldraledighet, fått svar från Justitieombudsmannen i vad som är min första och enda JO-anmälan hittills. Vad gällde anmälan? Ett häktes kränkande hantering av ett barn.
Bakgrunden i min JO-anmälan var i huvudsak följande. Min klient, som vi kan kalla NN, ringde mig och berättade om en allvarlig händelse där häktespersonal behandlade henne våldsamt och kränkande. Hennes berättelse var detaljerad, sammanhängande och, som det ibland anges i domskäl, bar det självupplevdas prägel. När jag kontaktade häktespersonal fick jag inte veta mer än att det skett en incident. Det är ovanligt att häktespersonal vägrar säga mer än så. Ofta finns det ett gemensamt intresse i att föra en dialog och undvika att liknande situationer uppstår i framtiden. Min klient ville anmäla händelsen till JO och jag åtog mig att föra hennes talan. Efter sedvanlig handläggning konstaterade JO bland annat följande:
”NN:s beskrivning av händelsen innehåller allvarliga påståenden. Enligt remissvaret har en person i den s.k. larmstyrkan medgett att han sagt ”håll käften” till NN. Även om uttalandet har fällts i en upprörd situation är det givetvis ett oacceptabelt yttrande från en kriminalvårdsanställd. Uppträdandet förtjänar kritik men då det är okänt för mig vem det handlar om får häktet X ta ansvar för det inträffade. Kriminalvården har i övrigt tillbakavisat de flesta av NN:s uppgifter. Jag bedömer att ytterligare utredningsåtgärder inte skulle leda till något annat resultat och får konstatera att det som kommit fram i övrigt inte kan ligga till grund för kritik. Det är dock utrett att NN i samband med händelsen kissade på sig, vilket talar för att hon i den uppkomna situationen varit väldigt rädd. Med beaktande av att NN vid tidpunkten var underårig vill jag understryka att det finns anledning för kriminalvårdspersonal att ta extra hänsyn vid hanteringen av frihetsberövade barn och unga.”
När man läser JO:s bedömning tänker säkert vissa att jag gör en höna av en fjäder. Att jag överdrivit en uppkommen situation och att häktespersonalen i allt väsentligt handlade proportionerligt i förhållande till det våldskapital som de delegerats med stöd av lag. Så kan det kanske vara. Att jag inte behövt göra mer än en JO-anmälan under min tid på advokatbyrå talar för att vårt rättssystem är välmående.
En rättskedja är dock inte starkare än dess svagaste länk. Frihetsberövade (barn) kommer alltid vara i underläge när det gäller att bevisa påstådda övergrepp från häktespersonal. Det ligger i sakens natur att en frihetsberövad inte kan dokumentera händelser med fotografier eller ljud- och bildinspelningar. Opartiska och åsyna vittnen är synnerligen ovanliga. Om
häktespersonal inte vill uppge sina namn (eller tar av sig namnbrickan före ett ingripande) är det, som i det nu aktuella fallet, inte möjligt för den utsatte att identifiera enskilda kriminalvårdsanställda. Barn och vårdnadshavare blir maktlösa, utsatta och traumatiserade.
Alltså, när justitieministern vill diskutera straffmyndighetsålder och riksdagen rösta om ungdomsfängelser, vill jag prata säkerhet för de barn som är frihetsberövade redan i dag. Det spelar ingen roll hur gammalt ett barn är, vilket brott barnet är misstänkt för eller ens om barnet är skyldigt eller oskyldigt. Ingen ska tåla att försättas i en situation där man kissar på sig av rädsla och blir ombedd att ”hålla käften” av statliga aktörer. För att undvika att
liknande situationer uppstår i takt med att antalet frihetsberövade barn förväntas öka behövs konkreta åtgärder. Det minsta som kan krävas är att utöka möjligheterna att utreda eventuella övergrepp. Exempelvis genom att ge JO en lagstadgad rätt att ta del av övervakningsfilm eller föreskriva att Kriminalvården antecknar namn på den personal som varit inblandad i en incident i den frihetsberövades journal. Oavsett vad bör våra politiska
företrädare se till att det system vi har i dag fungerar felfritt innan planer på fler frihetsberövade barn blir verklighet.
