En nu 42-årig kvinna undertecknade i maj 2007 ett köpekontrakt och förvärvade därigenom en fastighet Stockholm av ett dödsbo. Köpeskillingen bestämdes till 4 550 000 kronor.
Fastigheten är belägen på mark som omfattas av arrendeavtal, vilket enligt kontraktet skulle övertas av köparen av i samband med förvärvet. Kvinnans bank accepterade dock inte att fastigheten användes som säkerhet för lån på grund av arrendeavtalets utformning. Då kvinnan inte hade någon annan säkerhet att ställa avslogs hennes låneansökan.
Köpet hävdes och dödsboet sålde fastigheten till en annan köpare för endast 2 225 000 kronor varpå dödsboet krävde mellanskillnaden i skadestånd av kvinnan. Sedan en förlikning träffats mellan kvinnan och dödsboet förpliktigade tingsrätten i oktober 2008 kvinnan att betala dödsboet 1 000 000 kronor.
Kvinnan har nu yrkat skadestånd av mäklaren och gjort gällande att denne inte fullgjort sin upplysningsplikt och på så sätt brutit mot god fastighetsmäklaresed. Mäklaren bestred talan.
Kvinnan anförde att mäklaren varken angivit att arrendeavtalet inte kunde utgöra säkerhet för lån eller gett henne en kopia av arrendeavtalet. Först sedan hon skrivit under köpekontraktet fick hon del av arrendeavtalet varpå hon lämnade över handlingarna till banken som förklarade att det generellt gick bra att belåna hus på ofri grund men att just detta arrendeavtals innehåll gjorde att det inte var möjligt.
Tingsrätten konstaterade att kvinnan berättat att hon varit tvungen att ta ett banklån för att finansiera köpet och att förutsättningen var att Villa Borg skulle stå som säkerhet. Hon hade vidare talat med mäklaren om huruvida hon hade ”allt klart med banken” samt i intresselistan angett att hon hade lånelöfte. Rätten fann att mäklaren hade att utgå från att kvinna skulle finansiera köpet med hjälp av ett banklån och att egendomen skulle komma att utgöra säkerheten för lånet.
I arrendeavtalet anges dock att arrendet inte får inskrivas vilket, enligt tingsrätten, fick anses kunna vara av avgörande betydelse för en köpare som avser att finansiera köpet med ett banklån. Vidare hade företrädare för dödsboet angivit att de upplyst mäklaren om att arrendet inte gick att belåna varför tingsrätten fann att mäklaren måste ha varit medveten om att det i vart fall kunde medföra betydande problem för köparen att använda huset och arrendet som säkerhet.
Tingsrätten fann att mäklaren inte upplyst kvinnan om den kunskap han hade om att arrendeavtalet skulle hindra eller i vart fall med stor sannolikhet försvåra en finansiering av köpet. Med beaktande av fastighetsmäklarnas långtgående upplysningsplikt fann tingsrätten att mäklaren brustit i sin upplysningsplikt och visat betydande oaktsamhet.
Tingsrätten fann därmed att mäklaren brustit mot god fastighetsmäklarsed och var skadeståndsskyldig gentemot kvinnan. Rätten förpliktigade därför mäklaren att betala kvinnan de yrkade 1 134 192 kronor samt hennes rättegångskostnader om 123 695 kronor.
Mäklaren överklagade men hovrätten fastställer tingsrättens dom och förpliktigar mäklaren att betala kvinnans rättegångskostnader i hovrätten om 43 194 kronor.
