Av Zahraa Aljuboori, jurist, Zahras juristbyrå
Den första april 2024 ändrades grunden i den svenska migrationspolitiken. Lagen om spårbyte, som var det enda reella hoppet för många asylsökande att få stanna och bygga en framtid, slopades med motiveringen att minska risken för fusk och oseriösa arbetsgivare. Men nu, drygt fyra månader senare, visar verkligheten tydligt att konsekvenserna av denna lagändring främst drabbar familjer och barn, vars liv och framtid hotas.
En statslös palestinier som bott i Sverige i 16 år och som under tiden arbetat som personlig assistent, betalat skatt och utbildat sig i Sverige, utvisas nu på grund av den nya lagstiftningen. Hans liv står nu stilla, i en limbo av ovisshet. Han ser återvändandet till hemlandet som ett omöjligt alternativ och lever i praktiken utan grundläggande rättigheter. Många statslösa palestinier befinner sig i liknande svåra situationer, då de varken kan få uppehållstillstånd eller återvända till något land där de är erkända.
I ett annat fall drabbas en afghansk familj som bott i Sverige i över nio år. De tvingas nu återvända till talibanernas Afghanistan för att ansöka om arbetstillstånd på nytt utifrån Sverige. Familjens framtid har hängt på en familjemedlems ärende, och nu måste hela familjen återvända till ett land där de riskerar förföljelser. Vilket visar tydligt att Migrationsverket fortsätter att fatta utvisningsbeslut till länder som det ofta är omöjligt att verkställa utvisningar till.
Ett avslag på asylansökan behöver inte alltid innebära att asylansökanden inte har skyddsbehov, utan att denne inte har lyckats göra sitt skyddsbehov sannolik vid just det prövningstillfället. För många är återvändande en återvändsgränd. Vissa saknar hemland helt, andra riskerar sitt liv om de tvingas återvända och resultatet blir att de blir kvar i Sverige, utan rättigheter, osynliga men samtidigt närvarande.
I möten med de drabbade framkommer att återvändande inte ses som ett alternativ, trots ett utvisningsbeslut, återreseförbud och tuffa levnadsvillkor. Detta innebär att lagstiftningen inte fungerar och har inte heller fungerat av den enkla anledningen att många människor inte kan återvända och för andra är återvända förenat med döden. Lagstiftningen ignorerar denna verklighet. Den ställer människor inför ett omöjligt val: återvänd och riskera döden, eller stanna kvar och förlora rätten till ett värdigt liv.
I praktiken har lagstiftningen inneburit att människor försätts i ett moment där man varken kan återvända eller få möjlighet att leva ett normalt liv med mänskliga rättigheter. Lagstiftning påstås skapa ordning men i praktiken driver människor in i skuggan. Där barn som fötts och levt i Sverige i flera år, berövas möjligheten att få uppehållstillstånd på den humanitära grunden.
Lagstiftningen kommer även att leda till att vi får fler papperslösa i Sverige, då det finns människor som faktiskt inte har ett hemland och återvända till. Den kommer att öka utsattheten och arbetslivskriminaliteten och gör att barn far fruktansvärt illa.
