En nu 30-årig man dömdes för mordbrand i såväl tingsrätt som hovrätt efter att ha anlagt en brand i en släpvagn han blivit inlåst i. Högsta domstolen ogillar nu mordbrandsåtalet på grund av bristande uppsåt. Två justitieråd är skiljaktiga i frågan om allmänfarlig vårdslöshet.
En lastbilschaufför berättade att han i september 2007 parkerat sin lastbil med påkopplad släpvagn på en parkering på ABB:s industriområde. Han hörde ljud från släpvagnen och såg att en sidodörr stod öppen. Han stängde dörren och ringde polisen. Han hörde därefter ljud inifrån släpvagnen varpå det visade sig att en nu 30-årig man tagit sig in, troligtvis för att stjäla. Polisen anlände omkring 45 minuter efter de larmats och öppnade då dörren. Det bolmade ut rök och det visade sig att 30-åringen anlagt en brand för att bli utsläppt.
Tingsrätten fann att mannen uppsåtligen anlagt branden samt att det förelegat en risk för att branden på mycket kort tid skulle spridit sig till lastbilen varför branden inneburit fara för omfattande förstörelse för annans egendom. Tingsrätten dömde därav mannen för mordbrand samt försök till stöld, snatteri och olovlig körning till fängelse i ett år och sex månader. Hovrätten instämde i tingsrättens bedömning och fastställde domen.
Högsta domstolen konstaterar att åklagaren i HD justerat åtalet på så sätt att mannen i andra hand skulle dömas för allmänfarlig vårdslöshet. Åklagaren menade dock att mannen kunde dömas för detta brott oberoende av åtalsjustering. Mannen menade att åtalsjustering krävdes och att sådan inte längre var tillåten på grund av preskription.
HD konstarar att gärningen uppfyller de objektiva rekvisiten för mordbrand och går därefter över till frågan om uppsåt. Med tanke på de risker som en okontrollerad eld på det släp som mannen var instängd i skulle innebära för honom själv kan det, enligt HD, inte antas att han var likgiltig till att en sådan utbröt.
Frågan är därför, enligt HD, om det faktum att mannen var berusad samt läkemedelspåverkad vid gärningen påverkar uppsåtsbedömningen.
Tidigare har kravet på uppsåt och oaktsamhet i viss mån kunnat efterges vid självförvållat rus. HD hänvisar dock till ny praxis från september 2011 vari HD prövat om denna tolkning ska upprätthållas. HD fann att övervägande skäl talade för att inte hålla fast vid det äldre synsättet och att uppsåtsbedömningarna vid självförvållat rus fortsättningsvis skulle ske med tillämpning av vanliga regler. HD gör samma bedömning i detta fall varför mannen inte kan dömas för mordbrand.
HD övergår därefter till det alternativa yrkandet och finner att den justering av gärningsbeskrivningen som åklagaren gjort avser samma gärning och därför är tillåten. HD menar att det är uppenbart att gärningen inte utgjorde grovt brott och att justeringen därmed inte skett inom preskriptionstiden för brott av normalgraden. Frågan är därför om den ursprungliga gärningsbeskrivningen kan anses innefatta ett påstående om allmänfarlig vårdslöshet.
Frågan om en domstol kan döma för ett oaktsamhetsbrott vid åtal för ett uppsåtligt brott kan enligt HD inte besvaras generellt. HD hänvisar därefter till Europakonventionen och Europadomstolens praxis och finner att det numera, i motsats till vad som tidigare har antagits, inte är möjligt att döma enligt en viss straffbestämmelse utan att den tilltalade i förväg har fått redan på att bestämmelsen skulle kunna vara tillämplig.
Eftersom något påstående om ansvar för allmänfarlig vårdslöshet inte framförts inom preskriptionstiden finner därför HD att åtalet för allmänfarlig vårdslöshet ska lämnas utan bifall, oavsett om man utgår från den ursprungliga gärningsbeskrivningen eller den här gjorda justeringen.
HD ogillar därför åtalet för såväl mordbrand som allmänfarlig vårdslöshet och bestämmer påföljden för den övriga brottsligheten till villkorlig dom. Med hänsyn till den långa tid som förflutit sedan gärningarna förenas inte den villkorliga domen med böter.
Två justitieråd är skiljaktiga och menar att den ursprungliga gärningsbeskrivningen innefattar ett påstående om allmänfarlig vårdslöshet vilket enligt dem räcker för att döma mannen för gärningen. Minoriteten menar att Europadomstolens praxis inte innebär att även den aktuella straffbestämmelsen måste åberopas inom preskriptionstiden.
