av Mikael Bertilsson, statsvetarstudent och samhällsdebattör
Regeringen har nu meddelat att Ekobrottsmyndigheten (EBM) blir kvar som egen myndighet. Det är ett principiellt viktigt besked – men kampen mot ekobrott kräver mer än organisatorisk stabilitet. För att återta initiativet i rättsstaten krävs både resurser, styrning och reformvilja.
När den särskilde utredaren, tidigare rikspolischefen Stefan Strömberg, föreslog att EBM:s resurser skulle integreras i Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten, var det en återgång till det system som gällde före 1998. Syftet var att uppnå ökad effektivitet, bättre samordning och minskat stuprörstänk. Regeringens beslut att inte gå vidare med det förslaget är ovanligt tydligt, särskilt eftersom utredningen ännu inte remitterats. Samtidigt är det förståeligt att man vill skapa arbetsro efter den oro som läckta uppgifter väckt bland personal och fackliga företrädare.
Men orsaken till att utredningen alls tillsattes – Riksrevisionens allvarliga kritik mot EBM:s effektivitet – kvarstår. Enligt Riksrevisionen har myndigheten brister i samverkan med andra aktörer, otydliga mål och otillräcklig styrning från regeringen. Kritiken är långt ifrån marginell – den pekar på strukturella svagheter i hela den rättsvårdande kedjan.
Ekonomisk brottslighet utgör i dag en av hörnstenarna i den organiserade brottsligheten. Genom falska bolag, fakturabedrägerier, penningtvätt och bidragsbrott finansieras annan grov brottslighet – inklusive narkotikahandel, vapensmuggling och människohandel. Det är en utveckling som inte bara försvårar det operativa polisarbetet, utan också hotar allmänhetens tillit till att staten förmår upprätthålla lag och ordning.
Ett exempel är hur ekobrottslingar via systematiska bluffakturor lyckats plundra både myndigheter och företag, ibland utan att brotten hunnit utredas innan preskriptionstiden löpt ut. I ett uppmärksammat fall hann EBM inte väcka åtal trots att flera miljoner kronor förts ut ur landet, eftersom resurserna var för knappa för att prioritera utredningen. Sådana händelser underminerar både rättvisan och allmänhetens uppfattning om att staten klarar sitt uppdrag.
I en rättsstat är det inte nog att lagar finns – de måste också upprätthållas med konsekvens, transparens och förutsägbarhet. Om människor upplever att ekonomisk brottslighet hanteras långsamt, splittrat eller med låg prioritet, urholkas den institutionella legitimiteten. Det får konsekvenser långt utanför ekobrottens sfär, inte minst i form av sjunkande förtroende för rättsväsendet i stort.
Justitieminister Gunnar Strömmer har framhållit att regeringen ändå går vidare med vissa delar av utredningen, såsom att EBM och polisen ska få utökad registeråtkomst och bättre möjligheter till utmätning på distans. Det är välkomna steg, men otillräckliga om de inte kombineras med långsiktig kapacitetsuppbyggnad. Det gäller särskilt kompetensförsörjning inom avancerad finansiell analys, it-forensisk och internationellt rättsligt samarbete.
Vad som nu behövs är ett konkret regeringsuppdrag till Ekobrottsmyndigheten, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten med mål om stärkt samverkan, tydliga resultatkrav och ökad operativ effektivitet. Samtidigt krävs att staten tillför resurser i nivå med den hotbild som ekobrotten utgör.
Att Ekobrottsmyndigheten inte läggs ner är ett klokt beslut. Men det får inte bli ett alibi för att låta verksamheten fortsätta i gamla spår. En modern och rättssäker bekämpning av ekobrott är avgörande för rättsstatens legitimitet – och för att återuppbygga medborgarnas tillit till att lagen gäller lika för alla.
