av Thomas Eriksson, Jurist och författare (med tidigare yrkeserfarenhet inom förmögenhetsförvaltning i Schweiz)
Det publicerades nyligen en doktorsavhandling av Luca Ranzoni med titeln Gerechte Strafen ohne Gleichheit? vid universitetet i Zürich i Schweiz. Man skulle kunna översätta titeln till: Rättvisa straff utan likhet?
Avhandlingen fick medial uppmärksamhet i Schweiz, men jag skulle inte tro att uppmärksamheten sprider sig till Sverige. Jag tänker därför kort kommentera avhandlingen för jag tycker att den är intressant att begrunda även för svenska jurister.
En del av avhandlingen var en studie som Ranzoni låtit genomföra genom att skicka en onlineformulär med fiktiva fall till juristdomare som dömer i brottmål i underinstanser i Schweiz. Som en anonym undersökning fick sedan domarna besvara frågor kring påföljden i de fiktiva fallen för olika typer av brott. Alla 241 domare som svarade på undersökningen svarade inte fullständigt, men baserat på jämförbara svar av 81 domare gjorde Ranzoni ett antal analyser.
Det som gjorde att avhandlingen fick medial uppmärksamhet var att resultatet var så nedslående. Det visade sig att påföljdsbedömningen varierade väldigt mycket från domare till domare. Exempelvis i ett och samma fiktiva fall som beskrevs som ett dråp kunde domarna bedömda påföljden så pass varierande som mellan 1 och 15 års fängelse. Det var i det fallet inte mer än 15 av 81 domare som hade dömt till samma antal års fängelsestraff (6 års fängelse).
Givetvis var fallen inte helt lättbedömda och dessutom knapphändigt beskrivna. I fallen fanns en kortfattad beskrivning av gärningarna, för vilket brott gärningsmännen blivit dömda och gärningsmännens personliga förhållanden. Det domarna ombads att göra vara att svara på frågor om påföljden. Alla domare fick samma underlag med samma gärningar. Ändå kom de fram till väldigt olika slutsatser om vad som var en rimlig påföljd. Domarna fick även, förutom att själva ange en påföljd, svara på vad som kunde ligga inom ett spann av rimliga påföljder. I många fall hade domarna bedömt påföljden till något som låg utanför spannet av vad andra domare ansåg ens skulle kunna vara rimligt.
Man skulle kunna tänka sig att vissa domare generellt sätt dömer till strängare straff och andra till mildare straff. Det är någonting som jag också har hört i Sverige. Exempelvis berättade min lärare i straffrätt, som själv förespråkade humanitet när det kom till påföljder, att Svea hovrätt hade en rotel som var kända för att ge stränga straff och därför skämtsamt kallades för ”dödspatrullen”. Det som Ranzoni fann i sin undersökning var dock att några av de domare som tyckte att ett strängt straff var rimligt i ett fall kunde tycka att ett milt straff var rimligt i ett annat fall. Det verkar med andra ord ha funnits ett stort mått av godtycklighet och inte en konsekvent linje att vissa domare alltid var för strängare eller mildare straff i sina bedömningar.
Vid det här laget är det nog många läsare som vill utbrista att det där var ju i Schweiz och inte i Sverige! Rättssäkerheten måste givetvis vara bättre i vårt eget hemland. Nog har också Schweiz en del skillnader mot Sverige. En sådan skillnad är att Schweiz är en federation där delstaterna (kantonerna) har stort självbestämmande, även om straffen borde vara desamma i hela landet. Ranzoni lät därför jämföra mellan domstolarna. Han jämförde även mellan kantoner i olika språkområden i Schweiz och fann att domarna i fransktalande delen skulle döma till något mildare straff i genomsnitt än domarna i tysktalande delen. Det är också den utgången man kan förvänta sig om man utgår från befolkningens politiska preferenser. Tittar man på en politisk karta kan man se att den fransktalande befolkningen är mer vänster och för en liberalare kriminalpolitik än den tysktalande delen av Schweiz. Skillnaderna som Ranzoni kunde se i sin analys var i det här avseendet dock inte jättestora. Det fanns domare som avvek åt olika håll i sina bedömningar oavsett vid vilken domstol i landet som de var verksamma.
Hur man än vänder och vrider på det är slutsatsen alltså att bedömningarna i de fiktiva fallen avvek så pass mycket för att domarna gjorde olika godtyckliga bedömningar av samma fall. Det är förstås ett katastrofalt resultat. Om det även speglar skillnader i bedömningar av verkliga fall är det ett problem för rättssäkerheten i Schweiz.
Jag är övertygad om att domare i Sverige är duktiga jurister, inte minst blev jag övertygad om det när jag var notarie (vid förvaltningsdomstol). Samtidigt är jag lika övertygad om att även domare i Schweiz är duktiga jurister. Därför skulle jag tyvärr förmoda att en liknande undersökning i Sverige också skulle kunna resultera i stor variation av bedömningarna. Med utgångspunkt från det finns det tre mer allmängiltiga spörsmål som jag skulle vilja belysa.
Det första är behovet av transparens. Här ligger Schweiz efter Sverige och en av slutsatserna i avhandlingen var att skapa ett nationellt sökbart register med alla domar i Schweiz, eftersom det idag finns olika databaser i kantonerna. I Sverige finns till och med publika rättsdatabaser där allmänheten och journalister kan söka på domar, åtminstone än så länge. Transparensen och möjligheten att jämföra med liknande fall både inom och utanför domstolarna är nog därför ett mindre problem i Sverige än i Schweiz. Snarare skapar transparensen i Sverige andra problem.
En annan reflexion är att jag är tacksam över att vi fortfarande har nämndemän. Jag tror inte att de är bättre på att göra påföljdsbedömningar än juristdomare, men jag tror att det är bra att det är fler personer som dömer. Tyvärr visade nämligen Ranzoni att många juristdomare hade dålig självinsikt. De som avvek i sina bedömningar trodde ofta själva att deras egna bedömningar låg nära medelvärdena i undersökningen. Nämndemän skulle därför med sunt förnuft kunna bidra till mer rimliga straff i de fall där juristdomare gör orimliga bedömningar.
Nu ber jag om ursäkt för att jag rör mig lite utanför juridikens område, men på engelska kan man om beslutsfattande i allmänhet prata om ”wisdom of the crowd”. I vissa situationer är en grupp ur allmänheten till och med bättre på att fatta beslut än en enskild expert. För att ta ett pedagogiskt exempel konstaterade Sir Francis Galton att när en väldigt stor samling människor gissade vad en oxe väger var genomsnittet på deras gissningar bättre än uppskattningar av en expert. Tänk om det skulle kunna vara så även gällande påföljdsbedömningar? Nu fanns det inte någon sådan jämförelse av de fiktiva fallen i Ranzonis studie, men det hade varit intressant att få även det undersökt.
Min tredje fundering är en tankegång som tyvärr är svår att undvika. Borde AI användas för att göra bättre bedömningar? Det som Ranzoni visade var till syvende och sist att den mänskliga faktorn ledde till väldigt varierande bedömningar. Vi skulle säkert alla vilja att en människa kan göra viktiga bedömningar med både medmänsklighet och hög precision, oavsett om det är en läkare eller en domare. Problemet är bara att mänskliga bedömningar är behäftade med godtycklighet. Är vi beredda att acceptera orättvisa och rättsosäkerhet bara för att veta att det är människor som helt själva har fått fatta beslut? Det är en diskussion som vi nog kommer att ha oftare i framtiden.
Till sist, borde man göra en liknande undersökning i Sverige? Ja, jag hoppas att någon tar sig an uppgiften, men det är viktigt att undersökningen har rätt avsändare. Oavsett om det skulle vara en organisation, som Advokatsamfundet, eller en myndighet kommer en liknande undersökning att få mycket kritik för oprecisa fallbeskrivningar, tiden som domare haft att bedöma fallen, antalet deltagare osv, osv. Alla kommer att försöka hitta fel för att slå hål på en sådan undersökning. Det hjälpte att Ranzonis avhandling fått betyget summa cum laude och vunnit pris som universitetets bästa avhandling för trovärdigheten att det var gedigen forskning. Annars hade kanske en upprörd domarkår bara avfärdat studien som ovetenskaplig. Även det är mänskligt beteende. Vi är inte alltid mottagliga för dåliga nyheter.
