av Nooshi Aknooni Ficks, advokat och grundare av Advokatfirman Aknooni Ficks som arbetat som affärsjurist men numera är specialiserad på brottmål och arbetar som försvarsadvokat, målsägandebiträde och särskild företrädare för barn.
När den pågående gängkriminaliteten sliter sönder vårt samhälle, drabbar barn, ungdomar och oskyldiga offer, då är det faktiskt hög tid att prata om ett ämne som ofta passerar obemärkt förbi i debatten, nämligen köparna av narkotika. De som genom sitt narkotikabruk bidrar till den höga efterfrågan av narkotika som vi ser idag och som göder gängkriminaliteten. Gängens största inkomstkälla är marknaden för narkotika och faktum är att varje krona som en brukare av narkotika betalar för sitt rus är en investering i den organiserade brottsligheten.
Den traditionella bilden av en köpare och de som brukar narkotika har länge varit att det rör sig om personer med ett missbruk, som är offer för narkotikahandeln och som behöver hjälp. Det talas dock sällan om de andra köparna, alla de ”priviligierade köpare” från välbärgade områden som t.ex. framgångsrika personer med högavlönade jobb, folkkära artister, kända skådespelare eller personer i maktpositioner. Det talas sällan om dessa personers val och ansvar när de köper narkotikan för en utekväll på stan, för att stilla sin nyfikenhet, för att orka utföra sitt arbete eller för att de valde att ta narkotika för att ”alla andra” i deras bransch gör det.
Det har nog inte undgått någon när den kände melloartisten nyligen gick ut i media och berättade om sitt kokainmissbruk. Artisten som trots att han visste om sin beroendepersonlighet, ändå valde att ta narkotika när det dök upp i hans närhet. Varför höjdes det så få röster i debatten om köparens ansvar i detta kretslopp? För det är precis vad det är, ett kretslopp där köparen är en avgörande länk i kedjan.
Varför pratar vi så lite om alla de priviligierade köpares ansvar som genom sitt narkotikabruk swishar pengar rakt ner i fickorna på de gäng som begår våldsbrott och rekryterar barn. De som endast riskerar att dömas till ett bötesstraff för ett ringa narkotikabrott för att de har brukat narkotika, medan de som säljer narkotikan riskerar ett betydligt hårdare straff i form av fängelse. Trots att de båda ingår i samma destruktiva transaktion har vi ett system som blundar för helheten, vilket innebär att det blir en väldigt ojämn fördelning över det straffrättsliga ansvaret. Trots att många av de unga som säljer narkotika sällan gör det av nyfikenhet eller nöje, utan det handlar ofta om en flykt från fattigdom, från hopplöshet och från ett liv utan val. Det gör inte brottet mindre allvarligt – men det sätter det hela i en kontext.
I en tid när våra politiker fokuserar på hårdare tag, att höja straffen, sänka straffbarhetsåldern eller t.o.m. att avlyssna barn utan brottsmisstanke, borde vi isåfall inte höja straffen även för människor som brukar narkotika? För den som bidrar till den höga efterfrågan genom att köpa narkotika är en stor del av de här växande problemen som vi ser i vårt land. Om man som brukare av narkotika istället riskerade ett högre straff än böter skulle det kanske störa marknaden lite och vissa av alla de priviligierade köparna hade sannolikt fallit bort och kanske valt att avstå från sitt rus, eftersom mer stod på spel?
Livets lott är inte jämnt fördelad. Men borde vi inte ett rättssystem som i vart fall eftersträvar en jämnare fördelning av det straffrättsliga ansvaret för narkotikabrotten?
