av Olle Liljefri, advokat och Björn Hurtig, advokat.
Idag utgår ränta för kränkningsersättning på grund av uppsåtligt brott från dagen då skadan uppkom, alltså dagen för brottet (4 § femte stycket räntelagen).
Det är en ordning som inte är helt enkel att förstå i alla avseenden och som har negativa konsekvenser för personer som blivit dömda för brott och skyldiga att betala skadestånd.
Kränkningsersättningen fastställs vanligen genom tingsrättens brottmålsdom. Det är först då den tilltalade åläggs en skyldighet att betala kränkningsersättning och har en möjlighet att göra rätt för sig genom att betala. Tiden mellan brottet och domen kan dock vara lång. Det kan ta flera år från själva brottet till dess att misstänkt identifierats, förundersökning slutförts, åtal väckts, enskilt anspråk framställts, huvudförhandling ägt rum och dom meddelats. Detta gäller i synnerhet för svårutredda brott. Dessutom kan hovrättens prövning av eventuellt överklagande ta ytterligare något år i anspråk. De aspekter som påverkar tiden mellan brottet och slutlig dom är i huvudsak inte hänförliga till den misstänkta. I vissa situationer kan den långa tiden mellan brottet och domen förklaras med att målsäganden väntat med att anmäla brottet eller att polisen på grund av bristande resurser inte arbetat aktivt med utredningen under längre perioder.
Under denna tid löper alltså ränta på kränkningsersättning enligt räntelagen, trots att den tilltalades betalningsskyldighet alltså fastställs först i samband med slutligt avgörande. Innan dess saknar den tilltalade reell möjlighet att betala skadeståndet. Kränkningsersättningen preciseras och framställs först av målsäganden nära inpå huvudförhandlingen i tingsrätten. Dessutom är skuldfrågan, själva grunden för anspråket, inte avgjord förrän i samband med domen. Mellan tingsrättens och hovrättens avgöranden saknas det vidare möjlighet ”pausa” räntan genom nedsättning av utdömt skadestånd hos Kronofogdemyndigheten (endast eventuell verkställighet av domen kan pausas). Därutöver är utrymmet för domstolen att ”korrigera” skadeståndet med hänsyn till att det förflutit lång tid sedan brottet ytterst begränsad (se NJA 2018 s. 694).
Utöver att räntan påverkas av den förhållandevis långa tid som vanligtvis hinner passera mellan brottet och slutlig dom, innebär de nuvarande förhöjda nivåerna för kränkningsersättning att räntepåslaget blir än större. Om en person exempelvis döms för en tre år gammal grov misshandel och tillerkänns kränkningsersättning om 50 000 kr uppgår enbart räntan till ca 15 000 kr.
Denna ränta från tiden innan tingsrättens dom försvårar kraftigt den dömdes återanpassning till samhället. För personer som avtjänat fängelsestraff är tillvaron redan utmanande då det är svårt att få bostad, jobb och återuppta relationer med nära och kära. Utöver detta ska skadeståndet till målsäganden betalas. Ju högre beloppet är, desto större blir risken för att den dömde hamnar i betalningssvårigheter. Som en följd av hög skuldsättning kan den dömde lätt komma att hamna utanför samhället och återfalla i brott.
Dömdas möjligheter till återanpassning i samhället skulle därför förbättras genom att låta räntan för kränkningsersättning löpa från dagen för domen (i stället för dagen för brottet). Vidare vore det ändamålsenligt att dömda ges möjlighet att ”pausa” räntan mellan tingsrätten dom och slutligt avgörande genom nedsättning av beloppet hos Kronofogdemyndigheten. På detta sätt skulle dömdas återanpassning till samhället främjas samtidigt som risken för återfall i brottslighet skulle motverkas. Med andra ord skulle förändringarna vara positiva både för den dömde individen som för samhället i stort.
Är då dessa förslag förenliga med brottsofferperspektivet? Det kan hävdas att den föreslagna ändringen skulle gå ut över målsägandens rätt till upprättelse och ekonomisk kompensation för brottet. Samtidigt kan det ifrågasättas om målsäganden i realiteten skulle påverkas i någon större utsträckning av att inte få ränta på kränkningsersättningen för tiden mellan brottet och domen. Ger räntan för denna tid någon egentlig upprättelse i sig för målsäganden (utöver den upprättelse det övriga skadeståndet och påföljden ger målsäganden)? Fördelarna med att ändra tidpunkt för ränteberäkningen vid skadestånd på grund av brott överväger i detta avseende nackdelarna.
