av David Brax, doktor i filosof och utredare vid Göteborgs Universitet, Moa Bladini, docent och lektor i straffrätt, Göteborgs Universitet och Caroline Mellgren, prefekt för institutionen för polisiärt arbete och biträdande professor i kriminologi, Malmö universitet
I början av april presenterade regeringen propositionen prop. 2024/25:124 baserad på utredningen Ett starkare straffrättsligt skydd – mot sexuella kränkningar, bedrägerier i vissa fall och brott med hatmotiv avseende kön (SOU 2023:80). I denna föreslås att kategorin ”kön” läggs till i den katalog av grupper som omfattas av den så kallade ”hatbrottsregeln”, den som säger att hatmotiv ska betraktas som en försvårande omständighet (BrB 29 kap. 2 § 7). Argumentationen för detta är mycket välskriven.
Det är långtifrån första gången frågan tas upp, redan i kvinnofridsutredningen (SOU 1995:60) som skrevs året efter att hatbrottsregeln introducerats i brottsbalken förelåg ett sådant förslag. Den gången avfärdades det med hänvisning till att brott mot kvinnor framför allt skedde inom relationer, och att hatmotiv i dessa fall inte kunde utskiljas. Detta argument har sedan dess underminerats av insikten att hatbrott ofta är ”vardagliga” händelser och inte behöver ha den koppling till organiserad politisk extremism som tidigare troddes vara fallet. Frågan har härefter diskuterats återkommande, inte minst av rättsvetaren Görel Granström, samt i en debattartikel som vi publicerade i Svenska Dagbladet 2017. Det kan också nämnas att våra nordiska grannländer gått före och inkluderat kön i sina motsvarande kataloger sedan flera år tillbaka.
Att kvinnor ofta drabbas av brottslighet som kan knytas till gärningsmannens inställning till kvinnor är väl etablerat, och det är en viktig markering från lagstiftningen att adressera allvaret i detta. Det kan här noteras att kvinnor inte är en minoritet, men att resonemang kring hatbrottslagstiftning i Sverige varit mån om att poängtera att dess kategorier är av princip neutrala och regeln tillämpbar även ifall då en majoritet drabbas. Av argumentationen framgår dock att lagstiftningen främst motiveras som ett skydd för särskilt utsatta grupper.
Ytterligare ett förslag som propositionen innehåller är att hatbrottsregelns formulering ”könsöverskridande identitet eller uttryck” ersätts av ”könsidentitet eller uttryck”. Detta förslag är också välmotiverat och diskuterades redan när den tidigare formuleringen infördes 2015. Anledningen var att könsöverskridande implicerar ett slags avvikar-perspektiv och att de som berörs, dvs transpersoner, vanligtvis inte ser sin könsidentitet som något ”överskridande”. Att det ändå landade i den formuleringen berodde på att ”könsidentitet” annars skulle kunna tolkas som att gälla även cis-kvinnor och -män, grupper som då inte omfattades av regeln. Utredningen påpekar, korrekt, att detta skäl inte längre är giltigt om förslaget att inkludera kön som hatbrottsgrund går igenom.
”Hatbrott” behandlas vanligtvis i Sverige som ett paraplybegrepp omfattande straffskärpningsregeln, hets mot folkgrupp och olaga diskriminering. Dessa lagrum har hittills följt varandra, så att en förändring i en av dem leder till en förändring i de andra.
Men i det här fallet görs inga sådana förslag, något som påpekas av flera remissinstanser. I propositionen och i lagrådsremissen avvisas dessa synpunkter med att utredningen inte haft i uppdrag på att titta på olaga diskriminering och hets mot folkgrupp. Detta är mycket olyckligt, då det innebär att de lagrum som behandlas under hatbrottsparaplyet, och som regeringen har en handlingsplan för, inte längre harmonierar. I handlingsplanen berörs denna utredning överhuvudtaget inte, vilket tyder på bristande kommunikation i dessa frågor. När regeringen förra året beslutade om KUs betänkande en tydligare bestämmelse om hets mot folkgrupp behandlades detta inte heller. Det faktum att hatbrottsbestämmelsen behandlas i en utredning tillsammans med frågor om sexuella kränkningar mot barn och vissa typer av bedrägerier tyder också på att inget samlat grepp tas om den här frågan.
Det är olyckligt att kön inte föreslås omfattas av bestämmelsen om hets mot folkgrupp, men det är ännu märkligare om skrivningen ”könsöverskridande identitet och uttryck” kvarstår i övriga bestämmelser, inklusive diskrimineringslagen, medan den ändras till ”könsidentitet och uttryck” i hatbrottsregeln. Samma argument som gäller inom den sistnämnda gäller de tidigare. Brå nämner det tyvärr inte i sitt remiss-svar, men det är rimligt att anta att denna brist på överrensstämmelse kommer ställa till det för hatbrottsstatistiken.
Ytterligare en anmärkning rörande utredningen, som bara kan skyllas på direktiven, är att man återigen försitter ett tillfälle att utreda varför en viss grupp bör omfattas av hatbrottslagstiftningen. En sådan principiell utredning hade kunnat användas för att avgöra vilka andra grupper som borde omfattas, i stället för att, som nu, utreda en grupp åt gången. Flera remissinstanser påpekar, vilket också skett vid tidigare utredningar, att funktionsnedsättning borde omfattas, som det gör i de flesta andra nordiska länder redan. Funktionsnedsättning utgör dessutom redan en diskrimineringsgrund i Sverige. Men också detta argument avvisas på grunda av att det inte omfattades av utredningens uppdrag. I stället kommer det behövas ytterligare (minst) en utredning för att en sådan utvidgning ska bli aktuell.
Slutligen kan noteras att det finns ett fortsatt behov av att klargöra hur ”hatet” i hatbrottslagstiftningen ska tolkas. Det finns en ambivalens i nuvarande formulering om att det ska finnas ett ”motiv att kränka” på basis av någon av de skyddade grunderna. Det finns en tolkning som kallas för ”the discriminatory selection model” där vad som ska etableras är att offrets grupptillhörighet ska ha ingått i gärningsmannens skäl för att välja just det offret, oavsett om detta motiv varit ”hat” eller något annat, och oavsett om detta motiveras av en intention att kränka eller inte. Om denna modell vore vägledande är det exempelvis rimligt att misstänka att en betydande andel sexuella övergrepp borde misstänkas vara hatbrott, något som exempelvis den brittiske rättsvetaren Mark Walters argumenterat för.
Det föreligger alltjämt ett stort behov av att reda ut hatbrottslagstiftningens olika delar, något som kräver ett mer omfattande principiellt arbete. Den bristande harmonieringen av de aktuella lagrummen som följer av regeringens proposition, däremot, borde åtgärdas snarast.
