Mannen, som ensam stod på hyreskontraktet, uppgav att han hade umgängesrätt varannan vecka med sin handikappade son, varför han behövde lägenheten. Därtill uppgav han att hans möjligheter att skaffa en ny bostad försvårades med anledning av att han led av psykiska problem, vilka bland annat resulterade i aggressivitetsimpulser och svårigheter i social interaktion.
Kvinnan uppgav att hon efter hot från mannen lämnat lägenheten tillsammans med dottern för att ta skydd i ett kvinnohus, men att hon återigen bosatt sig i lägenheten efter beslut om att hon hade rätt till detta. Kvinnan uppgav att hennes arbete och dotterns förskola låg nära bostaden och att hon saknade möjlighet att ordna en ny bostad för sig och dottern.
Av läkarutlåtanden framgick att mannen hade diagnosen ADHD med en utvecklingsstörning på autismskalan.
Tingsrätten bedömde att hyresrätten införskaffats i syfte att vara parets gemensamma bostad och därför fick anses tillkomma parterna gemensamt. Domstolen uttalade att båda parterna fick anses ha ett påtagligt behov av lägenheten i fråga. Vid en samlad avvägning bedömde dock tingsrätten att kvinnan, med anledning av att hon hade ensam vårdnad om parternas dotter, hade ett tyngre vägande skäl till att behålla bostaden. Därför fastställde tingsrätten bodelningsbeslutet.
Hovrätten fastställer nu tingsrättens dom. Hovrätten menar dock, till skillnad från tingsrätten, att det endast är mannen som är hyresgäst, eftersom det är han ensam som innehar hyresrätten. För att kvinnan då ska kunna ta över lägenheten bör hennes skäl att behålla lägenheten väga tyngre än mannens vid en behovs- och skälighetsbedömning. Avseende behovsprövningen finner hovrätten att mannens behov är mer begränsat än kvinnans, och instämmer därvid i tingsrättens bedömning. Därtill finner hovrätten att det är skäligt att kvinnan och dottern får överta hyresrätten, varför tingsrättens beslut fastställs.
