Två poliser åtalades i tingsrätten för ett ingripande som skedde mot en man vid namn Jesper Nilsson våren 2010 i Stockholms tunnelbana. Mannen, som själv sett hur poliserna ingripit mot två andra personer, hade filmat dem med sin mobilkamera.
Poliserna skulle i samband med detta enligt åtalet ha ofredat mannen genom att ta tag i hans kläder och trycka upp honom mot en vägg. De uppgavs även bland annat ha tagit mobiltelefonen ifrån mannen och genom hot om att ange honom för brott tvingat honom att radera de bilder han tagit på dem. I efterhand kunde dock den raderade filmen delvis återskapas.
Tingsrätten konstaterade att det saknades såväl vittnesmål som övrig bevisning rörande händelseförloppet vid ingripandet och ansåg därför att polismännens samstämmiga versioner skulle läggas till grund för bedömningen.
Domstolen konstaterade vidare att det saknades anledning att ifrågasätta att poliserna känt ett stort obehag med anledning av mannens agerande. Tingsrätten ansåg också att de tilltalade haft laga befogenhet att ingripa för att avvärja fotograferingen, även om det enligt rätten framstod som tveksamt om filmandet, som skett på allmän plats och mot poliser under deras yrkesutövning, kunnat föranleda ansvar för ofredande.
Rätten anmärkte vidare att den våldsanvändning som en av poliserna gjort sig skyldig till varit av lindrig karaktär och endast varat några få sekunder. Handlandet ansåg av rätten som såväl försvarligt som ändamålsenligt och proportionerligt och var därför straffritt.
Rätten ansåg heller inte att något ansvar för tjänstefel eller olaga tvång skulle aktualiseras då ord stod mot ord i fråga om vad som hänt efter det att mannen slutat filma poliserna. Tingsrätten anmärkte särskilt att endast den omständigheten att målsägandens berättelse framstår som mer logisk och trovärdig än den tilltalades inte är tillräckligt för fällande dom. Åtalet ogillades mot denna bakgrund i dess helhet.
Åklagaren överklagade i fråga om en av poliserna och yrkade utifrån en justerad gärningsbeskrivning att han skulle dömas för ofredande eller tjänstefel, egenmäktigt förfarande eller tjänstefel samt olaga tvång eller tjänstefel.
Hovrätten anmärker att målsägandens filmupptagning är hackig och endast skildrar en del av händelseförloppet, samt att spärrvakten i tunnelbanan samt andra förbipasserande vittnen endast sett korta delar av händelseförloppet. Det finns därför ingen stödbevisning som visar att något olaga tvång förekommit. Polisens egna uppgifter är heller inte av den karaktären att de kan lämnas utan avseende och de ska mot denna bakgrund läggas till grund för bedömningen.
Det är därför enligt hovrätten utrett att mannen hållit sin mobilkamera mycket nära en av polisernas ansikte, sagt att han arbetade med att kartlägga poliser som arbetade i tunnelbanan samt att han skulle lägga ut bilderna på internet. Fotograferingen kan enligt hovrättens mening inte anses vara så särskilt påträngande att den utgjort ett ofredande i straffrättslig mening, särskilt då den riktats mot poliser i tjänst på en allmän plats.
Domstolen anmärker dock att polisen endast haft några sekunder på sig att avgöra om det varit fråga om brott eller inte och anmärker att den våldsanvändning som vidtagits varit mycket kortvarig och av påtagligt lindrig karaktär. Våldet har vidare varit försvarligt, ändamålsenligt och proportionerligt och polisens misstag om rätten att ingripa är därför inte straffbar vare sig som ofredande, tjänstefel eller egenmäktigt förfarande. Poliserna har även omgående lämnat tillbaka de handlingar som mannen lämnat över då han blivit ombedd att visa legitimation.
Domstolen finner dock att polisen gjort fel då han tagit ifrån mannen hans datorväska med hänvisning till skyddsvisitation. Hovrätten finner även, utifrån mannens videoupptagning, att polisen sökt efter en anledning att med maktmedel ingripa mot mannen, bland annat genom att antyda att mannen tagit narkotika och fråga om han ”ska följa med på urinprov”. Ett agerande som inte varit ägnat att inge förtroende för polisarbetet och därmed stridigt mot polisförordningen. Såväl denna gärning som skyddsvisitationen har enligt hovrätten utgjort tjänstefel.
Domstolen tar dock fasta på att de ingått i ett sammanhållet och förhållandevis kortvarigt händelseförlopp som endast vållat målsäganden ett relativt snabbt övergående obehag. Gärningarna ska därför bedömas som ringa och är således straffria. Tingsrättens dom fastställs därför.
Två hovrättsråd är dock skiljaktiga och konstaterar bland annat att polisen utan anledning gjort otrevliga och insinuerande uttalanden om narkotikamissbruk till mannen samt att han utan stöd i lag tagit ifrån mannen hans tillhörigheter i form av datorväskan med innehåll. Gärningarna kan inte bedömas som ringa och polisen skulle därför ha dömts till böter, anser de skiljaktiga ledamöterna i rätten.
