av Thomas Olsson, advokat och ombud för Teet Härm och Filip Rydin, advokat och ombud för Thomas Allgén.
I sin kommentar till vår kritik ondgör sig Lars Borgnäs över hur vi beskriver hans person och tolkar hans egna spekulativa dokumentärer om styckmordet. Det må vara hänt. I sak, däremot, fortsätter Lars Borgnäs att argumentera på samma sätt som utmärker alla faktaresistenta konspirationsteoretiker. Enligt Lars Borgnäs handlar allt om en enda detalj, nämligen frågan om ”fotohandlarfrun” pekat ut en eller flera personer, medan allt annat saknar betydelse. Lars Borgnäs bygger helt enkelt en pyramid med spetsen nedåt.
För att kunna sätta in saker och ting i sitt sammanhang kan det vara på sin plats att kort redogöra för de omständigheter som Kammarrätten lade till grund för sin slutsats att Teet Härm och Thomas Allgén styckat Catrine da Costas kropp. Det rör sig om fyra punkter.
1. Thomas Allgén är den person som ”fotohandlarparet” uppger lämnade in en film med olika kroppsdelar.
2. Thomas Allgén och Teet Härm är de personer som ”damen med hunden” iakttagit utanför Anatomiska institutionen under pingsthelgen.
3. Teet Härm besitter de kunskaper i anatomi, kirurgi och obduktionsteknik som rättsläkaren Jovan Rajs ansett nödvändiga för att genomföra styckningen av Catrine da Costas kropp.
4. Alltså har Thomas Allgén och Teet Härm tillsammans styckat Catrine da Costas kropp i anslutning till pingsthelgen 1984.
Förutom att argumentationen inte är särskilt robust, finns det allvarliga brister i faktaunderlaget på varje punkt.
Omständigheterna kring genomförandet av fotokonfrontationerna väcker allvarliga tvivel om ”fotohandlarparet” låtit sig påverkas av medierapporteringen, utredarnas agerande och av varandra. ”Damen med hunden” kunde inte ange vilket år hon gjorde sina iakttagelser och beskrev väderförhållandena på ett sätt som inte stämmer med hur vädret var på annandagen pingst. Gemensamt för ”fotohandlarparet” och ”damen med hunden” var att ingen av dem lämnade en beskrivning av personen eller personerna före identifieringen som överensstämde med Teet Härms och Thomas Allgéns utseenden. Inga av dessa omständigheter vägdes in i Kammarrättens bedömning.
Inte heller tillmättes det någon betydelse att ingen utom fotohandlarparet sett fotografierna, trots det faktum att fotohandlarparet gjorde gällande att ”fotohandlarfruns” syster närvarat vid framkallningen, vilket systern med bestämdhet förnekade. Ingen utomstående kan således bilda sig en uppfattning om vad fotona föreställde och av vilket skäl de kunde kopplas till styckningen av Catrine da Costas kropp.
Vad gäller Jovan Rajs utlåtande granskades det av Socialstyrelsens rättsliga råd, som helt avfärdade Jovan Rajs slutsatser om tillvägagångssättet och vilka medicinska kunskaper som krävdes av förövaren. Därtill ifrågasattes utlåtandet och dess slutsatser av en tysk och en dansk professor i rättsmedicin. Inte heller dessa omständigheter beaktades av Kammarrätten.
Det framstår även som helt orimligt att Kammarrätten anser att det faktum att Teet Härm anses vara bekant med Thomas Allgén och att Teet Härm besitter vissa medicinska kunskaper är tillräckligt för att påstå att det är visat bortom rimligt tvivel att Teet Härm styckat Catrine da Costas kropp. Den bedömningen måste betraktas som en uppenbart felaktig tillämpning av beviskravet.
Ingenting av allt det här har någon betydelse för Lars Borgnäs, utan det räcker med en liten detalj för att han ska bygga upp en hel teori om att Teet Härm är en seriemördare som försöker kopiera Jack the Rippers illdåd i London på 1800-talet. Att Lars Borgnäs sedan säger att han inte explicit uttalat att det handlar om Teet Härm är ett fegt försvar som ofta begagnas av bakdantare och ryktesspridare. Var och en kan själva ta del av Borgnäs alster och bilda sig en egen uppfattning.
Faktum är att den detalj som Lars Borgnäs biter sig fast vid inte har någon avgörande betydelse för frågan om Teet Härm och Thomas Allgén utsatts för ett justitiemord, och tar man bort den detaljen rasar Lars Borgnäs teoribygge ihop som ett korthus. Lars Borgnäs frågar retoriskt om vi anklagar de fyra domarna i Kammarrätten för att vara ”oprofessionella”, och svaret på det är att bristerna i Kammarrättens bevisprövning är så pass allvarliga och djupgående att ett påstående om bristande professionalism är ett mycket diplomatiskt uttryckt omdöme om de inblandades tillkortakommanden.
