av Lars Borgnäs, tidigare SVT-journalist, jur.kand. Författare till ”Sanningen är en sällsynt gäst”, (Norstedts, 2003) om fallet da Costa.
Advokaterna Thomas Olsson och Filip Rydin, ombud för de båda deslegitimerade läkarna Teet Härm resp. Thomas Allgén, upprörs i sin artikel över min kritik mot SVT:s dokumentär ”Det svenska styckmordet”. Men i stället för att redovisa hållbara argument i sak går de till angrepp mot min person och min yrkesutövning.
Jag är, säger de, ”en av de som för egen vinning utnyttjat tidsandan för att piska upp hatet” mot deras klienter. På vilket sätt mina reportage om fallet i Uppdrag Granskning åren 2001-2002 skulle ha gjorts för egen vinning – en allvarlig anklagelse mot mig som anställd vid Sveriges Television – preciserar de inte. När jag började studera fallet hade det dessutom gått nära tio år sedan domen mot Härm och Allgén föll i kammarrätten, det var alltså långt efter det att det upphetsade stämningsläget i media klingat av.
Olsson/Rydins nedvärderande karakteristik av mig varvas med påpekanden om att de artiklar jag nyligen publicerat i Dagens Juridik innehållit ”långa och invecklade haranger” – som om de tror att läsarna inte skulle ha förmåga att ta till sig detaljerade resonemang.
Korta meningar är inte nödvändigtvis sanna. Exempelvis skriver de att ”fotohandlarparet pekade ut flera olika personer vid ett konfrontationsförhör”. Det är en ren lögn när det gäller fotohandlarfrun, men den framfördes ogenerat i SVT:s dokumentär och återkommer hos Olsson/Rydin. Advokaterna borde känna till att två vittnen, även om de är ett par, måste bedömas var för sig. Fotohandlarfrun för sin del pekade bara ut en enda person, nämligen Thomas Allgén. Hon kände igen honom från hans besök i butiken, då han lämnade in filmrullen med bilderna på Catrine da Costas styckade kropp.
Här kan man i bokstavlig betydelse tala om att de båda ombuden blandar bort korten. På liknande sätt hanterar de det vittnesmål som går under beteckningen ”barnets berättelse”. Jag har kritiserat SVT:s dokumentär för att den gav tittarna intrycket att det vittnesmålet hade betydelse för kammarrättens dom mot de båda läkarna, när det i själva verket uttryckligen avvisades av domstolen.
Att barnets berättelse inte gavs någon betydelse i domen kan Olsson/Rydin inte förneka, så istället väljer de att beskriva rättens agerande som ”förvirrande”. Men de insisterar likväl på att domstolen lät sig påverkas när de skriver att ””barnets berättelse” (hade) en helt avgörande betydelse för både den allmänna opinionen och den rättsliga hanteringen.”
För den allmänna opinionen kan det stämma, men Olsson/Rydin kan inte på något sätt leda i bevis att kammarrätten lät sig påverkas av vare sig opinionen eller barnets berättelse. Det är ett svepande och helt grundlöst påstående, som innebär en anklagelse om att domstolens fyra lagfarna ledamöter skulle ha svikit sitt professionella ansvar att fullt ut redovisa vad den grundade sitt beslut på.
Avslutningsvis påstår artikelförfattarna att jag har pekat ut Teet Härm som seriemördare. Det är inte heller sant. Vad jag gjorde i ett av mina reportage i Uppdrag Granskning var att jag knöt an till en utredning som Stockholmspolisen inlett 1991. De ville undersöka om det kunde finnas ett samband mellan ett antal ouppklarade mord på prostituerade kvinnor under 1980-talet, däribland Catrine da Costa.
Polisutredningen fullföljdes aldrig, men jag gick vidare och kunde redovisa anmärkningsvärda likheter bland annat när det gällde hur kvinnorna dött (svårbestämt, möjligen strypning) och fyndplatserna (offren utlagda i terrängen i nära anslutning till E4 och intill ett sjukhus). Den brittiske seriemordsexperten Malcolm MacCulloch såg tydliga indikationer på att en och samma gärningsman kunde ligga bakom morden – som för övrigt fortfarande är ouppklarade.
Att gärningsmannen skulle vara Teet Härm påstod jag aldrig. Den tolkningen får Olsson och Rydin själva stå för.
