av advokat Thomas Bodström och advokat Hanna Larsson Rampe.
Daniel Larson ger i en debattartikel i Dagens juridik förslag på hur man ”löser advokatkrisen”.
Efter att ha läst det han skriver kan vi dock konstatera att det finns en kris att lösa inom Ekobrottsmyndigheten. Han, och tyvärr några andra kollegor, verkar nämligen påtagligt har missförstått advokaters uppdrag.
Alla delar av rättskedjan har problem med enskilda aktörer. Det finns exempel på poliser, åklagare, domstolsanställda och advokater som grovt har misskött sig. Det är ett stort problem i de enskilda fallen men rättssamhället står så starkt att det inte rubbas av enskilda personers agerande, inte ens när de begår brott. Olika instanser, bland andra Advokatsamfundet, agerar snabbt för att markera att det här inte accepteras.
Det är farligt att kollektivt skuldbelägga en hel yrkeskår genom generalisering. Att anklaga andra personer än de som agerat felaktigt borde inte komma i fråga. Det händer att åklagare begår fel och gör misstag men vår erfarenhet är att de allra flesta åklagare sköter sig. Vi behöver tro att alla gör sitt arbete som tänkt. Vår uppfattning är också att de flesta åklagare och domare är av samma uppfattning.
Daniel Larson är dock tyvärr inte en av dem. Efter att ha läst hans artikel går det inte att ta miste på hans förakt mot advokater i allmänhet och för de mest framgångsrika i synnerhet. I en blandning av okunskap och missförstånd avslöjar han sina uppenbara brister när det kommer till insikt om hur en brottmålsadvokat arbetar. Han anklagar advokater för att utföra ”oetiska extratjänster”, att vi överlämnar arbetet till ”relativt lågt avlönade biträdande jurister”, att vissa brottmålsadvokater de senaste åren har ”hittat ett sätt att bli mångmiljonärer på skattebetalarnas, klienterna och systemets bekostnad.” Han kommer också till slutsatsen att det är här som den ” toxiska symbiosen mellan de kriminella och vissa advokater” skapas. När han skriver att domare, åklagare och advokater ska drivas av annat än ekonomisk framgång verkar han också ha missat att advokater, till skillnad från de andra som är statsanställda, har ett lagstadgat krav på sig att bedriva sin verksamhet med vinst, i annat fall måste bolaget likvideras.
Men mest av allt verkar han upprörd över att en advokat i vissa situationer substituerar. Även om de allra flesta åklagare är väl insatta i hur det fungerar i praktiken kan vi efter att ha läst Daniel Larsons ord se att det ändå kan finnas skäl att klargöra de faktiska förhållandena.
Bakgrunden till substitution är att klienten inte ska behöva sitta frihetsberövad eller vara misstänkt under längre tid än nödvändigt. Ett polisförhör med någon som har anhållits sker ofta, men inte alltid, samma dag som förordnandet sker. Inte sällan ändrar polisen tiden och vi advokater anpassar oss. Ibland bestämmer polisen att kvällsjouren får ta förhöret och då får vi förlänga arbetspasset över kvällen.
Med tanke på de snäva tidsramar som finns när åtal väl väckts kan det för domstolarna vara nödvändigt att kräva att substitution ska tillämpas under rättegången. Detta särskilt när de är flera tilltalade i målet. Detta sker även när advokaterna, för att det går emot klientens vilja, protesterar. Vi har dock förståelse att domstolar, för att inte andra frihetsberövade ska bli lidande, i vissa fall måste köra över klienten och advokaten. I stort fungerar det eftersom de flesta försöker lösa situationen på ett konstruktivt sätt.
När en brottmålsadvokat får ett uppdrag är det också omöjligt att förutse om det kommer att dröja fyra, sex, åtta månader eller ännu längre tid innan en huvudförhandling kommer äga rum. Det går alltså inte att i förväg boka upp förhör och förhandlingar, i synnerhet inte i mål där personer är häktade. Med ett minimum av kunskap i statistik förstår var och en att det kommer att uppstå krockar i mål för en brottmålsadvokat som har ambitionen att arbeta heltid. Vi, minst sagt, förvånas därför över att Daniel Larsson ens nämner att advokater ibland tackar ja trots att man på förhand vet att man ”inte har en sportslig chans att utföra uppdragets alla delar”. Att advokaten till någon del kan behöva substituera i vissa mål är rätt självklart. Advokaten styr nämligen som Daniel Larsson bör vara bekant med inte själv över tid för förhör utan allt bygger på ett samspel med poliser och deras scheman. Ett maxtak för uppdrag lär inte heller lösa Daniel Larssons problem, eftersom det inte sällan händer att hans kollegor, utan att advokaten kan påverka det, samtidigt väcker åtal i flera olika mål.
Det blir inte heller lättare för domstolar, advokater och klienter när vissa åklagare använder uttrycket ”åklagarbundet”, dvs att åklagaren anser att försvararen, och inte åklagaren som företräder staten, ska substituera. ”Åklagarbundet” är ett uttryck som till skillnad från ”substitution” inte finns reglerat någon annanstans än hos dessa åklagare själva.
Systemet med substitution är alltså däremot reglerat i rättegångsbalkens 21 kapitel 6 §. Där anges att en offentlig försvarare inte utan rättens medgivande får sätta någon annan i sitt ställe (substituera). I förarbetena (SOU 2014:86) anges att kravet på rättens tillstånd inte gäller under förundersökningen. Vissa domstolar har dock bestämt att tillstånd ändå ska krävas vid polisförhör medan andra domstolar inte är av samma uppfattning.
För annat arbete krävs, vare sig enligt lag, förarbeten eller praxis inte något sådant tillstånd. Att en jurist på uppdrag av advokaten utför visst arbete är således helt i sin ordning. Av advokatetiska skäl ska dock det arbete juristen utför endast ske med tillräcklig översyn av advokaten, som också ska tillse att juristen har tillräcklig kunskap för att fullgöra uppgiften. Tyvärr hänvisar man som Daniel Larsson då ofta till att uppdraget är ”personligt”. Och det är korrekt. Men lustigt nog är just det strunt samma när vissa åklagare själva vägrar be en kollega ta över mål de påstår är ”åklagarbundna”. Då är klientens behov av att få hjälp av just sin advokat alltså inte lika viktigt. Så när Daniel Larsson häpnar över att advokater inte respekterar att uppdraget är personligt utan låter en kollega arbeta i målet kan vi konstatera att det gäller endast om det inte inkräktar på åklagarens egen vilja och behov.
Förutom att substitution många gånger är till fördel för klienten är det också ett naturligt inslag för juristen som behöver utvecklas till att själv bli en skicklig brottmålsadvokat. Att en jurist från en dag till en annan ska gå från att ha mycket knapp erfarenhet och kunskap till att självständigt processa i brottmål vore såklart djupt olyckligt för klienten. Systemet har funnits i decennium och just substitution har, med kontinuerlig översyn och utbildning, fostrat några av våra skickligaste brottmålsadvokater. Med Daniel Larsons inställning riskerar klienter att inte få sina rättigheter med skyndsamhetskrav m.m. tillgodosedda. Men dessutom skulle återväxten för duktiga brottmålsadvokater helt äventyras. Ingen brottmålsbyrå skulle kunna anställa – och därigenom utbilda – blivande brottmålsadvokater. Behovet av att kunna substituera är dessutom inte begränsat till advokater som förekommer på olika listor utan gäller de flesta försvarsadvokater och målsägandebiträden runt om i landet.
För att Daniel Larsons teorier om brottmålsadvokaters ”modus operandi” ska hålla måste brottmålsbyråernas jurister vara – som han själv skriver – ”relativt lågavlönade”. Eftersom han där har misstagit sig å det grövsta, juristerna har samma ersättningsvillkor enligt rätthjälpstaxan och i många fall även samma lönevillkor som advokaterna, inser vem som helst att hans medicin för att ”lösa advokatkrisen” blir helt verkningslös. Det Daniel Larsson ägnar i stort sett hela sin debattartikel åt (en dramatisk beskrivning om hur brottmålsbyråerna skapar vinstmarginal av timtaxan) kan därför strykas över med Tipp-Ex.
Kvar blir då inget annat än ytterligare ett bidrag till att öka polariseringen och misstron mellan rättens aktörer. Det är tragiskt. Särskilt som det i dessa tider med allvarlig gängkriminalitet är oerhört viktigt att alla förstår att vi är delar av samma rättskedja. En försvarsadvokat är inte en förlängd arm för en kriminell, utan är en del av vårt rättssystem som i sin tur är en viktig del av vårt demokratiska samhälle. Då är det viktigt att en debatt är seriös och bygger på fakta. Tyvärr riskerar artiklar som Daniel Larsons att öka misstron mellan oss aktörer som utför vårt arbete. Det gör helt enkelt mer skada än nytta. Varför det gör så ont i Daniel Larson att några brottmålsadvokater kämpar och når framgång att han måste raljera över detta vet inte vi och lyckligtvis representerar Daniel Larson inte hela Ekobrottsmyndigheten. Men som statligt anställd borde han ha funderat ett varv till innan han bilade sin artikel i mejlet till Dagens juridik och klickade ”Skicka”.
