av Oscar Fredriksson, jurist och utredningschef
Sveriges säkerhetspolitiska situation har försämrats allvarligt under de senaste åren med en hotbild på nivå 4 av 5 redan innan händelserna vid den nu välkända säkerhetskonferensen i München. Säkerhetspolisen har även konstaterat att Ryssland, Kina och Iran bedriver underrättelseverksamhet mot Sverige och att det finns en ökad risk för hybridkrigföring, inklusive cyberattacker och påverkansoperationer.
I detta läge finns givetvis skäl för olika arbetsgivare att se över sitt säkerhetsskydd. Detta gäller såväl offentliga som privata arbetsgivare men även civilsamhällets ideella organisationer vilka också hanterar känslig information då de utgör en viktig del av totalförsvaret.
Hur kan vi då både säkerställa ett effektivt säkerhetsskydd samtidigt som vi upprätthåller principen om rättighetsskydd och rättssäkerhet. Frågan har nyligen utretts och nu senast aktualiserats i och med att Hamnfackets vice ordförande sagts upp efter uttalanden i media. Tidigare har även en miljöaktivist inom organisationen ”Rebellmammorna” fått lämna sin tjänst vid Energimyndigheten.
Att uttala sig fackligt till stöd för en (enligt Arbetsdomstolen tillåten) politisk stridsåtgärd och att vara engagerad i en miljöorganisation har i dessa fall ansetts utgöra skäl för att man ska förlora jobbet med hänvisning till säkerhetsskyddsargument.
Frågan är då vilka krav som bör ställas på en arbetsgivare att redovisa skälen för varför det finns en säkerhetsskyddsproblematik? Måste man helt enkelt som medarbetare förlita sig på att det är en korrekt bedömning, alternativt ta frågan vidare arbetsrättsligt?
En arbetsgivare är å andra sidan skyldig att agera om man misstänker att en person med en säkerhetsklassad anställning inte bör anförtros viss känslig information. Samtidigt riskerar vi att säkerhetsskyddslagstiftningen kan komma att användas på ett godtyckligt sätt för att runda regelverken avseende yttrandefrihet och anställningsskydd.
Här uppstår då ett dilemma i de fall arbetsgivaren har sakliga skäl för sin åtgärd men saknar möjlighet att offentliggöra dessa för arbetstagaren eller i en senare arbetsrättslig process.
Givet det rådande säkerhetsläget är det av högsta vikt att snarast lösa detta dilemma och inrätta en oberoende instans som kan överpröva arbetsgivarens bedömning i de fall arbetsgivaren bedömer att skälen för beslutet inte kan offentliggöras. Detta skulle säkerställa en högre grad av rättssäkerhet för den enskilde samtidigt som en arbetsgivare också får ett oberoende utlåtande vilket sannolikt kommer att få stor betydelse för hur åtgärden ska bedömas rent arbetsrättsligt.
Den kan också i ljuset av den senaste tidens händelser uppmärksammas att tidigare ganska självklara bedömningar nu med ens blivit mer komplicerade.
Hur ska man exempelvis se på personer med en säkerhetsklassad anställning som offentligt backar upp pro-ryska uttalanden från president Trump eller vicepresident Vance om att Ukraina måste avstå landområden för att nå fred. Borde de bli av med sin säkerhetsklassning? Frågan är ganska retorisk men om man som innehavare av en säkerhetsklassad anställning själv offentligt hade argumenterat i denna riktning hade det då tillåtits passera?
Sett i ljuset av Trumpadministrationens ageranden och givet hur man tidigare agerat mot fackligt aktiva och miljöaktivister så måste man ändå ställa sig frågan om en trädkramare verkligen är ett större säkerhetshot än en Trumpkramare?
