av Thomas Olsson, advokat och ombud för Teet Härm och Filip Rydin, advokat och ombud för Thomas Allgén.
SVT:s dokumentär Det svenska styckmordet har skakat om Sverige och diskuteras flitigt från köksborden till ledarsidorna. Den ger en skrämmande bild av hur ett justitiemord växer fram i en tid när ideologiska övertygelser tog över den faktagranskning som annars är en av våra domstolars viktigaste uppgift. En uppenbar brist i den efterföljande diskussionen är att de som hade centrala roller i orkestreringen av justitiemordet antingen är döda eller väljer att vara tysta, med ett undantag: journalisten och privatspanaren Lars Borgnäs.
I två längre (läs: mycket långa) debattartiklar i Dagens Juridik har Lars Borgnäs argumenterat för att det var korrekt att peka ut Teet Härm och Thomas Allgén som skyldiga till att ha styckat Catrine da Costas kropp.
Som ett led i rättfärdigandet framför Lars Borgnäs även kritik mot SVT:s dokumentär. Borgnäs hävdar att dokumentären är osaklig, vilseledande, manipulativ och utgör en oseriös journalistik.
Som Borgnäs ser det fanns det inga problem med t.ex. att ”barnets berättelse” egentligen var mammans berättelse, att fotohandlarparet pekade ut flera olika personer vid ett konfrontationsförhör som genomfördes utan de garantier som krävs för att upprätthålla rättssäkerheten eller att damen med hunden inte ens kunde ange vilket år hon gjorde sina iakttagelser och ännu mindre lämna en beskrivning av de personer hon iakttagit som stämde överens med Teet Härm eller Thomas Allgén.
Kärnan i Borgnäs kritik förefaller vara att det i dokumentären sägs att bevisningen i kammarrätten var i stort sett densamma som vid tingsrätten. Den kritiken är lite svår att förstå, eftersom påståendet är tveklöst korrekt. Socialstyrelsen åberopade i stort sett samma bevisning i kammarrätten som åklagaren åberopat vid tingsrätten.
Givetvis kan det framstå som förvirrande att kammarrätten säger sig bortse från det bevis, ”barnets berättelse”, som var avgörande för beslutet att åtala Teet Härm och Thomas Allgén och som tingsrätten ansåg avgörande för att peka ut Teet Härm och Thomas Allgén som skyldiga till att ha styckat Catrine da Costas kropp. Detta kan inte förstås på annat sätt än att Kammarrätten ansåg att tingsrättens utpekande av Teet Härm och Thomas Allgén skett på felaktiga grunder.
”Barnets berättelse” är således helt central för förståelsen av händelseförloppet och det enda beviset för att styckningen skulle ha fotograferats, varför det blir oklart på vilken grund Kammarrätten anser att de foton som fotohandlarparet påstår sig ha framkallat visar på styckningen av Catrine da Costa.
Och så här fortsätter det. Rättssystemets behandling av Teet Härm och Thomas Allgén går inte att härleda tillbaka till ett enskilt beslut eller avgörande som blev fel, utan det handlar om en juridisk härdsmälta där olika missgrepp och övertramp fortplantades genom institutionerna som en kedjereaktion. I det händelseförloppet har ”barnets berättelse” en helt avgörande betydelse för både den allmänna opinionen och den rättsliga hanteringen.
Samtidigt är det lite surrealistiskt att det är just Borgnäs som framför kritiken.
Under åren 2001 – 2002 publicerade Borgnäs fyra sammanhängande dokumentärer om styckmordet och Teet Härm. I den fjärde och sista delen framförde Borgnäs sin teori om att Teet Härm är en seriemördare som försöker kopiera Jack the Rippers mord i London 1888. Det avgörande stödet för Borgnäs teori är en viss namnlikhet mellan vissa av Jack the Rippers offer och fyra prostituerade kvinnor, inklusive Catrine da Costa, som mördats i Stockholmsområdet under åren före 1984. Borgnäs copy cat– dokumentär torde vara något av det mest bisarra som visats i svensk tv.
Att Borgnäs försvarar rättssystemets orättvisa behandling av Teet Härm och Thomas Allgén är således inte förvånande. Borgnäs är helt enkelt en av de som för egen vinning utnyttjade tidsandan för att piska upp hatet mot Teet Härm och Thomas Allgén och därmed starkt bidrog till deras livslånga förnedring. Borgnäs har helt enkelt a dog in the fight.
I stället för att ägna sig åt att i långa och invecklade haranger försöka släta över och bortförklara de uppenbara bristerna i utredningen och bevisningen, borde Lars Borgnäs vända sin kritiska blick inåt och rannsaka sin egen delaktighet i vad som kan vara ett av den svenska rättshistoriens värsta justitiemord. Först då kommer Lars Borgnäs att kunna bidra till att sanningen om styckmordet blir klarlagd.
