Skatteverket beslutade våren 2008, med avseende på en svensk man bosatt i Storbritannien, att skatteavdrag skulle göras med 25 procent av ett underlag motsvarande 90 procent av den skattepliktiga pension eller livränta som under beslutets giltighetstid skulle komma att utbetalas från pensionssparande i Nordea IPS och pensionsförsäkring i Nordea Liv & Pension.
Mannen överklagade besluten och yrkade i länsrätten att skatten på pensionerna skulle fastställas till noll. Det fanns enligt mannen ingen rättspraxis som stödde Skatteverkets uppfattning och han skulle, om verkets beslut stod fast, riskera att få betala skatt på sin pension i två länder medan Skatteverket ”driver frågan”.
Länsrätten konstaterade att mannen hade sitt hemvist i Storbritannien, att han var begränsat skattskyldig i Sverige och att Sverige enligt lagen om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta, SINK, hade beskattningsrätt avseende mannens utfallande belopp från Nordea. Frågan i målet var dock om dubbelbeskattningsavtalet mellan Sverige och Storbritannien inskränkte Sveriges beskattningsrätt avseende inkomsterna.
I denna fråga delade domstolen inte Skatteverkets uppfattning att inkomsterna skulle betraktas som livränta i skatteavtalets mening, utan fann att det var fråga om sådan pension som beskattas som ”annan inkomst” och som i enlighet med avtalet endast ska tas upp i Storbritannien.
Uttrycket livränta definierades i det aktuella dubbelbeskattningsavtalet som ”ett fastställt belopp, som utbetalas periodiskt på fastställda tider under en persons livstid eller under annan angiven eller fastställbar tidsperiod och som utgår på grund av förpliktelse att verkställa dessa utbetalningar som ersättning för däremot fullt svarande vederlag i penningar eller penningars värde”.
Domstolen konstaterade, med avseende på Nordea Liv & Pension, att endast beräkningsmetoder för beloppens storlek var fastställda vid avtalets ingående och att själva beloppen fastställdes årligen. De kunde därför inte anses som livränta i skatteavtalets mening. Inte heller utbetalningarna från Nordea IPS, som till viss del avsåg fondinnehav, kunde enligt rätten utgöra fastställda belopp, då de utgick med varierande belopp beroende på fondens andelsvärde. Inkomsterna skulle därför endast tas upp i Storbritannien.
Kammarrätten fann senare att den avgörande frågan beträffande hur pensionsinkomsterna skulle beskattas var hur begreppet ”fastställt belopp” skulle tolkas. Domstolen delade där inte Skatteverkets uppfattning att det räcker att beräkningsgrunderna för utbetalningarna är fastställda vid avtalets ingående för att ett belopp ska anses som fastställt. Kammarrätten ansåg istället att beloppet som ska utbetalas vid viss tidpunkt skulle vara fastställt till sin storlek, men ansåg inte, som länsrätten, att denna tidpunkt skulle vara tiden för avtalets ingående, utan tidpunkten för det första utbetalningstillfället.
Domstolen fann i det aktuella fallet att den privata pensionsförsäkringen visserligen innehöll ett garantibelopp och att en stor del av ersättningen därför kunde anses som fastställd, men då försäkringen skulle bedömas som en helhet ansåg rätten att också beloppen till sin helhet skulle betraktas som ej fastställda. I fråga om pensionssparandet konstaterade domstolen att pensionsbeloppet varierade från månad till månad samt att det angivna pensionsbeloppet endast fick ses som en uppskattning.
Mot denna bakgrund kunde varken utbetalningarna från pensionsförsäkringen eller från pensionssparandet ses som fastställda belopp och Skatteverkets överklagande avslogs därför.
Skatteverket överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, och anförde bland annat att kammarrätten i det aktuella målet gjort en strikt bokstavstolkning av uttrycket ”fastställt belopp” i skatteavtalet, utan att beakta den folkrättsliga aspekten och den skatterättsliga innebörd som livränta får antas ha enligt avtalet. Uttrycket kunde, enligt verkets mening, inte ges någon annan mening än att den avtalade ersättningen beloppsmässigt är bestämd.
HFD instämmer nu i verkets uppfattning och uttalar att uttrycket ”fastställt belopp”, som motsvarar engelskans ”stated sum”, inte ska ges en så snäv tolkning att endast periodiska utbetalningar som beloppsmässigt bestämts vid ett enda tillfälle kan omfattas. Beräkningsgrunderna för såväl pensionsförsäkringen som pensionssparandet är i det aktuella fallet bestämda och beräkningarna görs med utgångspunkt från vissa tillgångars värde vid närmare angivna tidpunkter. Variationerna i utbetalningarnas storlek beror alltså på värdeförändringar som ligger utanför parternas kontroll och de bör enligt HFD inte medföra att beloppen inte anses fastställda så som anges i skatteavtalet.
Avtalet hindrar med andra ord att mannen i det aktuella fallet beskattas enligt SINK för ersättningarna i fråga. Kammarrättens och länsrättens domar upphävs nu därför och Skatteverkets beslut fastställs.
