av Adam Danieli, jurist och ansvarig för rättsstatsfrågor på Timbro.
Inom kort ska den parlamentariska partifinansieringsutredningen presentera sina förslag. Företrädare från samtliga partier har fått i uppdrag att se över hur politiken i Sverige finansieras. En fråga har överskuggat all debatt: om bidrag från arbetsmarknadens parter till politiska partier ska kräva någon form av samtycke från den enskilde medlemmen.
Förslaget har väckt starka känslor, särskilt från fackligt håll. TCO:s tidigare ordförande Martin Linder har exempelvis hävdat att sådana förslag skulle innebära ett underkännande av föreningsdemokratin. Föreningsfriheten, menar han, innebär att en förening ska få fatta beslut ”utan att staten lägger sig i”. Även Arbetets ledarsida – språkrör för LO – har kritiserat den danska modellen, som skulle innebära att LO-förbundens donationer till Socialdemokraterna inte längre kan ske utan medlemmarnas uttryckliga samtycke.
Kritiken stöds delvis av en formulering som läckt från utredningen: att krav på samtycke ”skulle kunna strida mot den grundlagsfästa föreningsfriheten”. Om kommittén faktiskt når en sådan slutsats är ännu oklart, men det vore olyckligt om en så missvisande tolkning får fäste. Den är inte bara tveksam rent juridiskt – den bortser också från att dagens system kränker medlemmarnas rätt att stå fria från partipolitik.
Föreningsfriheten, definierad som friheten att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften, skyddas i regeringsformen och omfattar alla typer av sammanslutningar, oavsett syfte eller juridisk status. Det är samma rättighet som nyttjas i ideella föreningar, kommersiella bolag, konsumentkooperativ och mer informella byalag.
Denna bredd innebär dock att skyddets omfattning måste bli begränsad. Vid regeringsformens tillkomst tolkades föreningsfriheten som ett skydd mot lagstadgade förbud mot vissa sammanslutningar eller deras verksamhet, exempelvis paramilitära grupper eller rasistiska organisationer.
Högsta domstolen och Lagrådet har också räknat in offentliga åtgärder vars praktiska konsekvens blir att möjligheten att nyttja en opinionsfrihet, som föreningsfriheten, upphävs – även om detta inte är uttryckligt åsyftat. Men tolkningen av rättighetens innehåll är fortfarande snäv.
Offentliga ingripanden som hindrar föreningar från att bildas eller verka ska dock inte förväxlas med regler som anger rättigheter och skyldigheter inom en förening eller gentemot utomstående. I regeringsformens förarbeten betonas att neutrala formkrav – som exempelvis anger de rättsliga ramarna för föreningar av särskilda slag – inte utgör en begränsning av föreningsfriheten.
Det finns mängder av exempel på detta. Fackförbund, som har en särskild ställning på arbetsmarknaden, omfattas exempelvis av diskrimineringslagen. Beslut som missgynnar någon på otillåtna grunder, även om de fattas i demokratisk ordning, är inte bara ogiltiga utan också brottsliga.
A-kassor, ofta kopplade till fackförbund, regleras av ingående lagstiftning och omfattas av offentlighetsprincipen. Flera av deras beslut kan överklagas till domstol. Även bostadsrättsföreningar är bundna av regler för beslutsfattande och medlemsrättigheter. Varken bostadsrättsföreningar eller a-kassor kan donera pengar till partier, genom bestämmelser i lag.
Inga av dessa regler inskränker föreningsfriheten i Sverige. Det är också den slutsats som tidigare partifinansieringsutredningar (SOU 2016:74 och Ds 2013:31) har dragit gällande regleringar av partiernas ekonomi. De krav som i dag finns på transparens och insyn i partiers finansiering utgör inte begränsningar av föreningsfriheten. Trots att reglerna riktades mot en specifik föreningstyp – politiska partier – så ansågs de inte hindra möjligheten att sluta sig samman. Det var en slutsats som alla partier och lagrådet ställde sig bakom.
Det är därför svårt att förstå hur slutsatsen skulle kunna bli en annan om medlemmar i ett fackförbund ges inflytande över hur deras avgifter används för politiska donationer. Grundläggande regler om medlemmars rättigheter och förhållande till andra delar av samhället är ingen inskränkning av föreningsfriheten – snarare en förutsättning för att den ska kunna nyttjas.
Men krav på samtycke är inte bara tillåtna under regeringsformen. De är starkt motiverade av demokratiska skäl. Tanken att mäktiga organisationer – och i praktiken deras styrelser – ska få behandla enskilda medlemmar hur som helst är ett stort rättighetsproblem. Bara en fjärdedel av LO:s medlemmar ställer sig helt eller delvis positiva till att deras medlemsavgifter slussas vidare till S. En klar majoritet av dem röstar också på andra partier. Ändå fortsätter miljoner i avgifter att rulla.
Fackförbund och arbetsgivarorganisationer är inte vilka organisationer som helst i Sverige. Deras monopolställning och lagstadgade privilegier gör att de utövar stor makt över sina medlemmar. Givet att det inte finns några realistiska alternativ, är det rimligt att kräva att en arbetstagare betalar till ett politiskt parti för att bli representerad? Knappast.
Den negativa föreningsfriheten – rätten att stå fri från sammanslutningar – har tyvärr svag ställning i Sverige och återfinns inte i regeringsformen. Den skyddas dock i Europakonventionen. Europadomstolen har i flera fall fällt stater för att enskilda tvingats stödja föreningar mot sin vilja. Än så länge har Europadomstolen inte prövat den svenska ordningen, men det är uppenbart att det finns en konflikt mellan den enskildes föreningsfrihet och krav på partipolitiska donationer.
Debatten om partifinansiering har ett ensidigt fokus på mäktiga organisationers intressen. Individens rättigheter har kommit i skymundan. Det är hög tid att vända perspektivet. Att införa ett krav på samtycke för politiska donationer är inte bara förenligt med föreningsfriheten – det är en reform som stärker pluralismen och i förlängningen demokratin.
Ingen borde behöva bidra till ett politiskt parti mot sin vilja.
