Byggföretaget Skanska ingick i slutet av 2003 ett exploateringsavtal med en kommun. Skanska marknadsförde, sålde och avstyckade fastigheter i enlighet med avtalet, samtidigt som kommunen bland annat förbehöll sig rätten att debitera anslutningsavgifter för vatten- och avloppsanslutning.
Ett aktiebolag förvärvade i mars 2006 en av de avstyckade fastigheterna från Skanska, som enligt avtalet skulle stå för skatter, räntor och andra periodiska utgifter för fastigheten fram till tillträdesdagen. Skanska garanterade vidare att ålägganden från miljö- och hälsoskyddsnämnd eller annan myndighet inte belastade fastigheten på annat sätt än vad som angivits i kontraktet.
Aktiebolaget fick dock cirka ett halvår efter tillträdet en betalningsanmaning från kommunen avseende servisledningar, upprättande av förbindelsepunkter och tomtyteavgift på närmare 450 000 kronor. Frågan om sådana anslutningsavgifter hade inte berörts i några diskussioner mellan parterna varken inför eller i samband med köpet.
Bolaget betalade fakturan, men väckte därefter talan mot Skanska i tingsrätten och yrkade ersättning av byggföretaget med motsvarande belopp, exklusive moms.
Tingsrätten konstaterade att en huvudman är berättigad av ta ut VA-avgifter från fastighetsägaren från det att förbindelsepunkten ordnats och att fastighetsägaren informerats om detta. Detta hade enligt rätten skett i februari 2006, det vill säga före såväl förvärvet som tillträdet. Domstolen ansåg att Skanska varit väl medvetet om när förbindelsepunkten ordnades och ansåg därmed att fastigheten haft en ekonomisk belastning vid tidpunkten för köpet.
Avgiften kunde inte anses som en periodisk utgift, men betalningsskyldigheten föll enligt rätten in under garantin avseende ålägganden från myndighet. Avtalstexten var visserligen öppen för tolkning, men tingsrätten ansåg att Skanska, som formulerat avtalet och haft störst insyn i anordnandet med förbindelsepunkt, skulle drabbas av oklarheten. Mot bakgrund av avvikelse från vad parterna avtalat ålades Skanska att ersätta köparen med det yrkade beloppet, samt att stå motpartens rättegångskostnader.
Hovrätten konstaterar efter överklagande att den omtvistade klausulen i kontraktet är en standardklausul som flutit in i avtalet utan diskussion mellan parterna, och att någon gemensam partsavsikt därför inte kan fastställas. Den språkliga utformningen av bestämmelsen sedd i sitt sammanhang ska därför bli avgörande.
Rätten anmärker vidare att begreppet åläggande i lagstiftning och annan juridisk text normalt används som beteckning på ett krav från myndighet om att vidta viss åtgärd. Denna åtgärd kan visserligen i vissa fall, till exempel vid betalningsföreläggande från Kronofogdemyndigheten, avse fullgörande av betalningsskyldighet. Det kan dock enligt hovrättens mening inte anses vara fråga om åläggande från myndighet då det är fråga om ett sedvanligt betalningskrav avseende avgifter för tjänster som myndigheten tillhandahållit.
Betalningsskyldigheten för anslutningsavgifterna kan mot denna bakgrund inte anses som åläggande från myndighet. I det aktuella fallet inträdde betalningsskyldigheten för avgifter dessutom först efter kontraktstidpunkten.
Hovrätten anser mot denna bakgrund att varken bestämmelsens ordalydelse sedd för sig eller bestämmelsen sedd i dess större sammanhang ger stöd för köparens uppfattning om hur avtalet bör tolkas.
Domstolen anser därför, i motsats till tingsrätten, inte att det finns utrymme för en tolkning som innebär att Skanska genom skrivningen åtagit sig att svara även för betalningsskyldigheten för anslutningsavgifterna. Domstolen anser heller inte att fastigheten avvikit från vad köparen med fog kunnat förutsätta vid köpet. Käromålet ogillas nu därför, och köparen åläggs att ersätta Skanskas rättegångskostnader i såväl tingsrätt som hovrätt.
