av Måns Dunfjäll, doktorand i juridik vid Köpenhamns universitet.
EU-kommissionens förslag om en ”omnibusförordning” för att slå samman CSRD, CSDDD och taxonomiförordningen framställs som ett steg mot förenkling och minskad administrativ börda för företag. Bakom denna ambition finns dock flera betydande problem som riskerar att motverka syftet. Förslaget kommer vid en olämplig tidpunkt, fokuserar på fel områden, skapar onödig osäkerhet för företag och innebär politiska risker som kan äventyra EU:s hållbarhetsarbete.
De nuvarande regelverken, särskilt CSRD, är fortfarande i en tidig fas av implementering, och många medlemsländer har ännu inte införlivat direktivet i sin nationella lagstiftning. Samtidigt är processen för CSDDD endast i startfasen. Att föreslå omfattande förändringar i detta skede kan förvärra förseningarna, eftersom vissa medlemsstater kan välja att invänta en färdig omnibusförordning innan de implementerar sina egna lagar. Detta skapar dessutom en dubbel utmaning för företagen, som ännu inte har tillräcklig praktisk erfarenhet av att implementera de befintliga regelverken. Utan sådana erfarenheter är det omöjligt att på ett tillförlitligt sätt analysera kostnader och fördelar, och trots detta används bristen på data som ett argument för förändringar. Att driva igenom nya regler utan att ha tillräckligt med underlag är både riskabelt och oansvarigt. Förslaget om omnibusförordningen motiveras av behovet att minska företagens rapporteringsbörda, men i själva verket blandas regelverk med vitt skilda syften ihop. Medan CSRD handlar om hållbarhetsrapportering, fokuserar CSDDD på att reglera företags ansvar i värdekedjor. Att försöka kombinera dessa i ett enda initiativ riskerar att skapa en ineffektiv lösning som inte adresserar de verkliga problemen. Samtidigt är det oklart hur mycket rapporteringsbördan faktiskt kan reduceras genom att konsolidera reglerna. Risken är att de positiva effekterna blir marginella, medan viktiga pågående implementeringsprocesser försvagas.
Företagen behöver stabila och tydliga regler för att kunna göra långsiktiga investeringar. Istället riskerar omnibusförordningen att skapa just den typ av osäkerhet som de flesta företag fruktar. Om det signaleras att regelverken kan förändras ytterligare, minskar incitamenten för att investera i de nödvändiga system och strukturer som krävs för att följa reglerna. Detta drabbar inte minst de företag som redan påbörjat sitt hållbarhetsarbete, då de riskerar att uppleva att deras tidiga ansträngningar inte lönar sig. Samtidigt belönas de aktörer som har valt att avvakta. På så vis undergrävs det budskap som EU länge har kommunicerat – att det lönar sig att vara proaktiv. Förslaget om omnibusförordningen innebär också betydande politiska risker. En sådan förordning skulle kräva en ny lagstiftningsprocess, vilket öppnar för nya förhandlingar. I dagens splittrade politiska landskap finns en betydande risk att processen används för att urvattna hållbarhetskraven. Ett nytt EU-parlament med en mer konservativ sammansättning kan försöka omförhandla centrala delar av CSRD och CSDDD, vilket kan leda till negativa konsekvenser för EU:s hållbarhetsmål. Istället för att fokusera på en omnibusförordning bör EU prioritera en effektiv implementering av de regelverk som redan har antagits. Det är genom stabila och tydliga ramar som företagen kan ges den trygghet de behöver för att genomföra nödvändiga förändringar. Att i detta läge införa en omnibusförordning är inte en lösning utan en omväg som riskerar att försena och försvaga det akuta hållbarhetsarbete som är nödvändigt. Framtiden kräver långsiktighet, stabilitet och framsteg – inte nya lager av osäkerhet.
