av Lars Borgnäs, tidigare SVT-journalist, jur kand. och författare till ”Sanningen är en sällsynt gäst” om fallet da Costa.
Sveriges Televisions dokumentärserie om fallet da Costa har åstadkommit en tsunami av upprörda känslor från landets medieelit. Hur kunde detta ske? Hur kunde de båda läkarna Teet Härm och Tomas Allgén pekas ut som skyldiga till att ha styckat 27-åriga Catrine da Costas kropp på rättsläkarstationen i Solna på pingsten 1984, när bevisningen var så svag och de av allt att döma var helt oskyldiga? Den frågan väcks av Dan Josefssons dokumentär, och den kan tittaren inte värja sig från.
Josefsson ger själv svaret på frågan hur det kunde ske. Han kopplar domen till den tidens samhällsklimat, där en upprörd incestdebatt och en hejdlös hetsjakt i medierna, i kombination med en aggressiv femininism, triggade falska vittnesmål och med en slags dominoeffekt spillde in på domstolarna och fick dem att sänka beviskraven. Det fick slutligen även Stockholms kammarrätt att tumma på sin professionalitet när den prövade och godkände bevisningen gällande styckningen av Catrine da Costas kropp. Det blev Teet Härm och Tomas Allgén som offrades.
Dokumentären utgör därför inte bara en våldsam anklagelse mot den tidens medier utan, än allvarligare, mot den tidens jurister. Rättsstaten fallerade när kammarrätten inte kunde hålla huvudet kallt gentemot opinionens vindar och bedöma den förelagda bevisningen utifrån dess faktiska värde eller brist på värde. I stället valde den, medvetet eller omedvetet, att vara politiskt korrekt. Antingen var den således korrupt eller lättlurad – eller möjligtvis bådadera.
Domstolars förmåga att stå emot opinionsvindar och ett medialt tryck är i sig ett relevant diskussionsämne. Josefssons program hade kunnat utgöra ett intressant inspel om han hade uppfyllt grundkravet för granskande journalistik (inte minst i Sveriges Television), nämligen att fakta ska redovisas på ett sakligt och sanningsenligt sätt.
I det hänseendet brister dock serien grovt. Den är snarast en ensidig plädering för de båda läkarnas sak. En inhyrd försvarsadvokat hade inte kunnat göra det bättre, och hade framför allt inte haft tillgång till fyra timmars programtid i public service-företaget Sveriges Television.
Dan Josefssons beskrivning av den juridiska grunden för kammarrättens dom mot läkarna är under all kritik. Han gör inte ens klart vari bevisningen bestod. Han får tittaren att tro att det spektakulära vittnesmålet med mamman och det lilla barnet hade betydelse för utgången i fallet. Det ägnas 45 minuter av programserien och får ge namn till ett avsnitt: ”Barnets berättelse”. Därigenom skapar Josefsson illusionen av en okritisk domstol som var lika benägen att ta till sig ett medialt uppmärksammat men oseriöst vittnesmål som tingsrätten tidigare varit. Vad annars ska tittaren tro?
I själva verket hade mammans vittnesmål ingen betydelse överhuvudtaget för kammarrättens dom. Den valde att helt bortse från det eftersom den inte ansåg det visat att flickans traumatiska upplevelser kunde knytas till någon styckning, än mindre till den av Catrine da Costas kropp. Men detta berättar alltså Josefsson inte för tittaren. Han väljer den vilseledande formuleringen att bevisningen ”var i stort sett densamma som i tingsrätten”.
Att kammarrätten höll huvudet kallt och förkastade mammans vittnesmål visar att domstolen inte gav efter för det mest uppmärksammade inslaget i den mediala hetsjakten mot de båda läkarna. Detta är motsatsen mot Josefssons bärande tes, men om detta säger han inte ett ord.
Den bevisning som verkligen låg till grund för kammarrättens dom återger Josefsson på ett vinklat och ofta sanningslöst sätt. Han får det därmed att framstå som att rätten lät sig vilseledas till att lita på opålitliga vittnen och deras utsagor.
Det gäller exempelvis ett av de mest centrala vittnesmålen, fotohandlarparet som hade en butik i vilken de hävdade att en kund låtit framkalla bilder av ett styckat lik. Josefssons redogörelse för det vittnesmålet är rent bedräglig. Han säger att frun i polisens konfrontationsförhör ”pekade ut” flera olika personer, bland annat Teet Härm, vilket ger intrycket att hon menar att någon av dem kunde ha varit kunden med bilderna. Men det är fullständigt sanningslöst, av konfrontationsförhöret framgår tydligt att det bara var Thomas Allgén hon sa sig känna igen som kunden med bilderna. Kammarrätten trodde på henne, och Josefsson ger med sin osakliga redogörelse tittaren intrycket att domstolen lät sig luras av henne.
Motsvarande trick använder han sig av även vid andra tillfällen i dokumentären. Den sammantagna bilden som på så sätt förmedlas är att rättssystemet, i form av kammarrätten,för 30 år sedan agerade oprofessionellt och aningslöst och beredvilligt lät sig duperas av en svag bevisning, därtill påverkad av hetsande media.
Det är allvarligt att public service i form av Sveriges Television ger plats åt en oseriös journalistik, ägnad att skapa misstro mot rättsstaten – inte byggd på fakta utan på en journalists privata övertygelse i skuldfrågan. Idag ser vi effekten av det – att ledarskribenter, krönikörer och andra tunga opinionsbildare, utan egen tillgång till grundmaterialet, har övertygats av en manipulativ tv-dokumentär och kräver ”upprättelse” för de båda läkarna.
Vad får dem att tro att professionella domstolsjurister idag skulle se saken på ett annat sätt än på den tiden? Varför skulle de göra det när ingenting nytt har tillkommit? Rättsstaten fungerade då och kommer förhoppningsvis att göra det även nu.
