När Sonja placerades på Hinseberg var det första gången hon kom i kontakt med svensk kriminalvård. Innan hon blev dömd för sitt brott hade hon levt en ordnad tillvaro med familj, hus och arbete, berättar hon.
– Men visst. Jag skadade min man i självförsvar, och dömdes till tre års fängelse.
I domen stod det klart och tydligt att Sonja borde avtjäna sitt straff på en öppen anstalt. Hon var ostraffad sedan tidigare och hade varken drogproblem eller ekonomiska skulder. Hon hade fyllt 60 år och var delvis sjukpensionär. Efter tiden på häktet hade hon dessutom varit fri i ett helt år innan domen slutligen verkställdes.
– När jag kom till Hinseberg blev jag upplyst om att placeringen enbart gällde initialt. Så fort det bara var möjligt skulle jag förflyttas till Sagsjön som är en öppen anstalt.
Lång tid på Hinseberg
Den korta tiden hon skulle tillbringa på Hinseberg förvandlades till en nio månaders lång vistelse på den slutna anstalten . Och Sonja har en egen teori om varför förflyttningen dröjde.
– Vakterna förklarade att jag hade en lugnande inverkan på min avdelning, eftersom jag var lite av en mamma för de övriga intagna. Det är den enda orsaken till att jag tvingades vara kvar så länge, säger hon tvärsäkert. Sonja berättar om det bedrägliga lugnet i fängelset, där frustrationen alltid pyrde under ytan. Och om hur alla på en avdelning kunde bli drabbade om en enda person ställde till bråk. En konflikt mellan två personer kunde resultera i att samtliga på avdelningen låstes in, för att situationen skulle kunna ”redas ut” av personalen.
Eller, som att de intagna bara fick röka en gång om dagen under en kort stund på balkongen – en regel som många försökte kringgå. Tillgången till cigaretter var sällan något problem, då var bekymret större hur de skulle tändas. I brist på tändstickor och tändare fick smörgåsgrillar, brödrostar och spisplattor duga.
– Men bara för att någon hade tjuvrökt, togs allt sådant bort från alla och vi kunde inte ens rosta bröd på morgonen. Det ser jag som en kollektiv bestraffning, säger Sonja bittert.
Riktigt hotfulla situationer kunde sluta med en omedelbar förflyttning, så kallad knalltransport, av den som låg bakom bråket. Men det kunde också räcka med ett ovårdat språk för att någon skulle försvinna från anstalten, förklarar Sonja.
– Här var Hinseberg hårda. Så var det inte alls på Sagsjö dit jag kom så småningom.
Lämnades ensamma med konflikter
På den öppna anstalten i Göteborg var ordningen en annan, berättar hon. Där blev de intagna uppmanade att lösa eventuella konflikter med varandra utan inblandning från personalen. – Och om någon utsattes för hot var det offret som fick flytta. Ungefär som i en lågstadieskola där den som blivit mobbad tvingas byta skola, säger hon. Under helgerna lämnades de intagna ensamma med varandra upp mot 14 timmar i sträck, och om det då fanns en pågående konflikt på avdelningen kunde det bli riktigt obehagligt, förklarar hon.
– Personalen kunde vara fullt medveten om att det var en jättejobbig situation på avdelningen, ändå kunde vi lämnas själva i en hel dag.
Besvärligt för personalen
Konflikter mellan de intagna och personalen uppkom däremot sällan, menar Sonja. Att gå i klinch med någon av vårdarna ansågs som ganska utsiktslöst. Istället tog många av de intagna alla chanser att göra det lite extra besvärligt för dem som jobbade där.
Sonja minns en bestämmelse som plötsligt kom upp om att dörren till sjukvårdsexpeditionen måste vara stängd, trots att det krånglade till det för alla som måste passera. Att de intagna protesterade gjorde ingen skillnad, det var så det skulle förbli.
– Men det dröjde inte länge förrän personalen insåg det jobbiga i att tvingas dra sina kort varje gång de skulle in på expeditionen. Då blev vi väldigt noga med att stänga ordentligt – varje gång.
Sonja heter egentligen något annat.
Text: Lotta Engelbrektsson
Bild: Jessica Gow
