Lukas Bonnier, före detta styrelseordförande i Bonnierföretagen, avled 83 år gammal i februari 2006. Inom sitt första äktenskap fick han fyra barn. Därefter fick han en utomäktenskaplig dotter och därefter ytterligare en son med sin nya hustru. Enligt 13 gåvobrev samt två köpeavtal, totalt 18 olika gåvohandlingar, överlät Bonnier sina andelar i två handelsbolag till de fem inomäktenskapliga barnen samt deras barn.
Särkulldottern, en nu 49-årig kvinna, som lämnades utanför kretsen av gåvotagare i fråga om handelsbolagen har nu gjort gällande att gåvohandlingarna är att likställa med testamente. Hon väckte talan mot sina fem halvsyskon och sina åtta syskonbarn och yrkade att överlåtelserna skulle nedsättas och att egendomen skulle återbäras till täckande av hennes laglottsanspråk. Tre av breven och bägge köpeavtalen utfärdades innan kvinnan föddes men tio gåvobrev utfärdades i december 1984.
På begäran av parterna meddelar nu tingsrätten mellandom i frågan om Bonniers överlåtelser till syftet var att likställa med testamente.
Tingsrätten konstaterar att regleringen i 7 kap. 4 § ärvdabalken är att se som ett undantag från den allmänna principen om att ägaren till viss egendom har rätt att förfoga över egendomen. Tingsrätten uttalar därefter att ”för det fallet att givaren både haft till syfte att ordna successionen och haft ett på förhållandena under livstiden riktat intresse att företa rättshandlingen får av rättspraxis, NJA 1998 s. 534, anses följa att regleringen i 7 kap. 4 § ärvdabalken innebär att man i ett sådant fall ska göra en samlad bedömning av om gåvan till sitt syfte är att likställa med testamente.”
Tingsrätten beaktar att det av handelsbolagsavtalen, från år 1947 respektive 1953, framgick att en bolagsman fick överlåta andelar i bolagen till bröstarvingar. Utomäktenskapliga barn ansågs dock inte vara bröstarvingar.
Tingsrätten prövar först de åtta gåvor som gjordes före särkulldotterns födelse. Enligt samtliga gåvobrev/köpeavtal skulle avkastningen tillkomma mottagarna. Vidare skedde gåvorna mer än 50 år innan Bonnier avled. Tingsrätten finner därför att gåvorna inte kan likställas med testamente.
I frågan om 1984 års gåvor konstaterar tingsrätten att det angavs att gåvorna inte skulle utgöra förskott på arv samt att gåvorna gjordes 22 år före Bonnier avled. Avkastningen tillkom gåvomottagarna även vid dessa överlåtelser.
Tingsrätten konstaterar att det förhållandet att 1984 års gåvor innebar att Bonnier, med jämn fördelning till bara sina barn inom äktenskapet och deras barn, gjorde sig av med sina resterande andelar i handelsbolagen ”reser naturligtvis frågan om inte syftet med dessa gåvor var att ordna successionen”.
Tingrätten konstaterar dock att en gåva av andelar från Bonnier till särkulldottern skulle kunna bli verkningslös med hänsyn till handelsbolagsavtalets utformning. Tingsrätten beaktar även den önskan som fanns att hålla koncernen samman.
Med anledning av detta finner tingsrätten att inte heller 1984 års gåvobrev är att likställa med testamente. Tingsrätten avslår därför särkulldotterns fastställelsetalan.
