av Thomas Eriksson, Jurist och författare (med tidigare yrkeserfarenhet inom förmögenhetsförvaltning i Schweiz)
För att förstå varför Sverige inte har stora internationella advokatbyråer inriktade på privatpersoner behöver vi först beskriva hur det ser ut idag, även om det är självklarheter för många som läser Dagens Juridik, och sen försöka förstå vad det beror på och vad det betyder för Sverige.
Sverige har i huvudsak två typer av advokatbyråer: affärsjuridiska advokatbyråer och advokatbyråer inriktade mot humanjuridik. De affärsjuridiska advokatbyråerna eller deras föregångare hade en gång i tiden ofta privatpersoner som klienter. Numera försöker de affärsjuridiska advokatbyråerna i Sverige i stället att undvika det och refererar hellre privatpersoner till andra byråer. När jag ett kort tag arbetade på en stor affärsjuridisk advokatbyrå i Stockholm kallades de få ärenden för privatpersoner som man ändå antog lite skämtsamt för VD-juridik, eftersom det ibland handlade om privatärenden för en person som var i ledningen, styrelsen eller ägare av ett företag som man också hade som klient. Mest för goodwill skull gick man då med på att företräda eller hjälpa den privatpersonen.
De humanjuridiska byråerna har ofta en blandning av familjerätt, brottmål och annat. Det finns däremot inte många byråer som enbart sysslar med ekonomisk familjerätt och annan förmögenhetsrätt för privatpersoner. De som finns är ofta mindre byråer. I övrigt erbjuds juridiska tjänster inom ekonomisk familjerätt och förmögenhetsrätt för privatpersoner oftare utanför advokatbyråerna inom t ex private banking, på aktörer som Ludvig & Co, Familjens Jurist m fl.
Det som är påfallande är att stora internationella advokatbyråer som huvudsakligen eller till stor del är inriktade på privatpersoner lyser med sin frånvaro i Sverige. Sådana internationella byråer med kontor i flera länder finns i finanscentra som London, Zürich, Geneve, Luxemburg, Hong Kong, Singapore med flera orter. Några av de stora byråerna som har kontor i flera länder heter Charles Russel Speechly, MacFarlanes, Mishcon de Reya och Withers, bara för att nämna några. Varför saknas då dessa byråer i Sverige? Jag tror att det finns två skäl: Dels är Sverige inte ett land som förmögna personer flyttar till eller ett land där man etablerar Family offices för förmögna, åtminstone inte för utländska familjer, dels saknar den svenska förmögenhets- och familjerätten de verktyg som efterfrågas av riktigt förmögna personer.
Många länder har infört förmånligare skatteregler för att få förmögna privatpersoner från utlandet att flytta dit. Storbritannien avskaffar visserligen nu den över 200-åriga resident non domiciled regimen, men ersätter den med ett nytt förenklat system. Res non dom och det nya systemet erbjuder utlänningar möjligheten att flytta till Storbritannien och inte behöva betala skatt på utländska inkomster under vissa villkor. Schweiz har också ett känt system med schablonbeskattning där en rik utländsk person kan flytta till Schweiz och betala skatt efter en schablon som beräknas efter levnadskostnader. En av de mest kända personerna som åtnjöt sådan beskattning var Ingvar Kamprad under tiden han bodde i Schweiz, enligt återkommande uppgifter i media. Andra länder som Portugal, Italien och Spanien har mer nyligen i någon form haft liknande undantag för rika utlänningar eller non-habitual residents som de i vissa fall kallas. I Sverige har vi inte någon sådan särlagstiftning för rika utlänningar beträffande kapitalskatter. Det gör det svenska skattesystemet mer rättvist, men mindre attraktivt i konkurrens med andra länder.
De svenska kapitalskatterna är visserligen relativt låga, men uppenbarligen inte tillräckligt konkurrenskraftiga eller tillförlitliga för att Sverige ska lyckas locka förmögna utlänningar hit för skatternas skull. Det har de senaste åren även börjat bildas så kallade Family offices i Sverige, men de Family offices som finns här är skapade för svenska familjer medan de i världens finansmetropoler ofta är etablerade även för utländska eller internationella familjer. Med andra ord finns det inte ett stort klientel med kunder i Stockholm eller någon annanstans i Sverige som behöver den mest prestigefulla förmögenhetsrättsliga familjejuridiken.
Det andra skälet är att juridiken i Sverige inte är speciellt komplicerad och att det heller inte finns många verktyg att tillgå. En stor del av juridiska tjänster i samband med generationsskiften brukade handla om att planera så att arvsskatten kunde minimeras när någon avlider. Efterfrågan på de tjänsterna försvann förstås i Sverige i samband med att arvsskatten avskaffades, vilket förenklade mycket för generationsskiften. Samtidigt innebar det också mindre arbete för svenska advokatbyråer. Förutom att planera generationsskiften från ett skatteperspektiv finns det dock även andra perspektiv som behöver tillgodoses i förmögna familjer, men verktygen för att göra det saknas ofta i den svenska förmögenhetsrätten. Jag kommer här att ge två exempel på sådana verktyg.
I common law jurisdiktioner finns truster som är en extremt användbar rättsfigur i alla möjliga sammanhang inom arvsskiftesplanering, men även i finansiella sammanhang eller för att bedriva ideell verksamhet för att nämna några exempel. Vi har i Sverige visserligen stiftelser, men stiftelser ger inte till närmelsevis samma flexibilitet och användningsområde som truster och stiftelserätt är inte lika komplext som trust law. Jag har själv arbetat med förvaltning och strukturering av truster och vet att det är ett oerhört spännande, mångsidigt och intressant rättsområde som saknas helt i Sverige. Advokatbyråer i common law jurisdiktioner har ibland stora team med jurister som enbart arbetar med trust law. I Sverige gissar jag att det inte finns en enda större advokatbyrå där stiftelserätt spelar någon större roll. Jag tycker visserligen inte att Sverige som civil law land bör införa truster i vår rättsordning, men Sverige har inte ens skrivit under Trustkonventionen om att acceptera utländska truster i svensk lagstiftning som hade kunnat underlätta för familjer som redan har satt upp en trust utomlands, ifall personerna får för sig att flytta till Sverige.
Det andra verktyget som Sverige saknar i den rättsliga verktygslådan är ett exempel från Schweiz. Där finns möjligheten att flera personer tecknar ett arvsavtal, t ex i en familj som alla är delägare i samma familjeföretag. Den typen av avtal är relativt vanliga att ingå i Schweiz för förmögnare familjer att kunna skapa förutsägbarhet för hur något ska kunna drivas vidare om en person i familjen dör. Den möjligheten finns i Schweiz alltså vid sidan om möjligheten att skriva testamente, men i Sverige är det däremot endast möjligt att förordna om kvarlåtenskapen i ett testamente.
För att sammanfatta finns det alltså i Sverige inte ett tillräckligt stort klientel av förmögna familjer, åtminstone inte som har flyttat hit. Vi har i Sverige också en enkel och relativt lättfattlig förmögenhetsrätt, men vår förmögenhetsrätt erbjuder inte en stor variation eller problemlösning för riktigt förmögna familjer som har familjeföretag, Family offices osv. Att det inte finns stora internationella advokatbyråer inriktade på förmögenhetsrätt för privatpersoner bland svenska advokatbyråer är alltså inte så konstigt. De byråerna kan inte försörja sig på att bara erbjuda mallar till äktenskapsförord och testamenten.
Att det inte finns sådana prestigefyllda byråer i Sverige är inte ett problem i sig, utan det är ett symptom på ett annat problem, nämligen att Sverige, eller mer specifikt Stockholm, inte är konkurrenskraftigt jämfört med världens mest välmående finanscentra. De städer jag räknade upp är platser som i regel har högst BNP per capita i världen och Stockholm spelar inte i den ligan. Det finns mycket som skulle behöva ändras för att Stockholm skulle ha en chans att spela i den ligan. Förmodligen skulle det kräva omfattande förändringar både vad gäller politiska prioriteringar och ett reformarbete av rättsområden såsom skatterätt och förmögenhetsrätt, men jag är inte säker på att viljan verkligen finns bland politiker och allmänheten att locka hit förmögna personer och utveckla juridiska tjänster för dem. I vilket fall kan man konstatera att avsaknaden av stora internationella advokatbyråer inriktade på privatpersoner inte är ett gott tecken för Sverige.
