REPLIK – av Peter Hellman, advokat
Åklagaren Daniel Larson skriver den 27 december en replik i ännu en infekterad debatt som blossat upp mellan åklagare och brottmålsadvokater. I artikeln karaktäriserar han sina kritiker som en ”strömning brottmålsadvokater som präglas av prinsessan på ärten-mentalitet”. När tongångarna är sådana är det dags för de som alltjämt värnar den grundläggande rätten för misstänkta att få träffa sin advokat att ingripa.
Då jag sedan många år inte längre är verksam som brottmålsadvokat berörs jag inte personligen av de utökade kontroller som Lisa dos Santos och Daniel Larson förespråkar. Även som utomstående betraktare känner jag dock ett ansvar för att hyfsa debatten och att – till skillnad från dessa åklagare – värna advokaters arbetsmiljö och de misstänktas rättigheter. Framför allt vill jag påminna om åklagares skyldighet att försvara rättssäkerheten – en skyldighet som dos Santos och Larson tyvärr inte tycks ta på allvar.
Opartiska och oförvitliga åklagare är en av de viktigaste funktionerna i vårt rättssystem. Ämbetet kräver oväld, integritet och förtroende. Men dessa värden hotas när åklagare börjar agera utifrån politiska eller lobbyisters agendor. När åklagare aspirerar på förtroendeposter inom politiska partier eller engagerar sig i förtroendeskadliga bisysslor undermineras deras trovärdighet. Exempelvis är det djupt problematiskt att en åklagare som Lisa dos Santos uppbär arvode från Timbro; en aktör med en tydlig politisk agenda. Hur kan medborgarna känna förtroende för rättssystemet när statens företrädare inte bara tar politisk ställning utan också låter sig påverkas av enskilda intressen?
För tio år sedan, när jag själv arbetade som försvarsadvokat, mötte jag ofta åklagare som representerade det bästa av rättsstaten. De utstrålade professionalism och integritet och såg sin roll som något större än att bara ”vinna mål”. Deras uppgift var att tjäna rättvisan och värna rättssäkerheten, även när det gick emot deras egen sak. Men var är dessa åklagare idag? Vad har hänt med den tjänstemannaanda som en gång definierade deras ämbete?
Daniel Larson presenterar i sin artikel vad han kallar ”4FÖR” – och påstår att advokatsamfundet skulle ha en strategi att FÖRneka problem, FÖRtala dem som lyfter problem, FÖRminska allvaret i problem och FÖRhala åtgärder mot problem. Det ironiska är att han samtidigt själv gör sig skyldig till just detta.
Ska man alludera på hans eget sätt att argumentera är han såväl FÖR enkelspårig när legitima frågor om rättssäkerhet och individens rättigheter avfärdas och reduceras till överdrivna reaktioner, som FÖR småaktig när kritiken riktas mot advokater på ett personligt plan istället för att möta de principiella frågor som tas upp. Detta är sammantaget FÖRödande för debatten.
Larsons typ av retorik är nämligen inte bara ohederlig, den är farlig. Den flyttar fokus från själva kärnfrågorna – som rätten för intagna att möta sin advokat – till misstänkliggörande av dem som vågar ställa kritiska frågor och protestera mot orimliga kontrollåtgärder. Genom att misstänkliggöra meningsmotståndare och avleda från sakfrågan underminerar han därför förtroendet för åklagarens egen roll.
En avgörande poäng, som både dos Santos och Larson helt missar är att rätten för intagna att träffa sin advokat inte handlar om advokatens rättigheter. Det handlar om klientens. Denna rätt är en grundpelare i vår rättsstat, och dess syfte är att garantera att alla, oavsett anklagelse, får en rättvis och opartisk prövning. Att begränsa eller kontrollera detta möte underminerar inte bara advokatens arbete, utan även integriteten i rättsprocessen.
Rättssäkerheten kräver att vi värnar allas rättigheter, inte bara när det är bekvämt. När kontrollsystemen börjar väga tyngre än individens rättigheter har vi slagit in på en farlig väg. Rättsstatens principer får aldrig bli förhandlingsbara, oavsett vilka kortsiktiga mål som hägrar.
Den avgörande frågan är därför inte om advokater ska acceptera kontroller eller inte. Frågan är vilken syn vi har på rättssäkerheten som helhet. Ska vi kompromissa med dess principer för att tillfredsställa populistiska strömningar eller kortsiktiga mål? Eller ska vi stå fast vid att rättsstatens principer är oomkullrunkeliga?
Jag hoppas att vi väljer det senare.
