Det var en helt vanlig decembereftermiddag som Jörgen Johansson blev utsatt för ett rånförsök, mitt i centrala Stockholm. Han var på väg hem från jobbet när han uppfattade att ett förbipasserande ungdomsgäng ville honom något. Avvärjande tecknade Jörgen Johansson åt killarna att han pratade i telefon. Sekunden efter hade han en pistol riktat mot ansiktet och ombads lämna ifrån sig telefonen.
– Jag borde kanske blivit rädd. Men de var så unga och allt kändes fel. Så istället blev jag jättearg, for ut med min väska och skrek åt dem att dra åt helvete, minns han.
Sedan gick allt snabbt. Någon hade uppmärksammat pistolen när ungdomsgänget drog fram genom City och kontaktat polisen. Därför befann sig Jörgen i ena sekunden i en hotfull situation, och i nästa mitt i ett kaos med påslagna blåljus, piketbilar och en grupp unga killar som snabbt skingrades.
– Jag ville bara därifrån. Så jag började gå.
Fick svårt att sova
Men Jörgen Johansson kom inte långt förrän han blev stoppad och ombads lämna ett vittnesmål om vad som hänt. Då fick han också veta att gärningsmannen var gripen, att han var femton år och ville säga något till honom.
– Jag gick fram till bilen där han satt och han sa att han inte velat göra mig illa. Där och då kändes det som att vi var rätt spaka båda två, allt var så overkligt.
Efter händelsen fick Jörgen Johansson svårt att sova. Han drömde mardrömmar och kände sig otrygg. Men han fick snabbt hjälp av en beteendevetare via företagshälsovården. Efter en tid fick han också veta att pistolen inte var äkta.
– I början kändes det påfrestande när jag gick från jobbet. Men jag tog en annan väg än den vanliga tills det började kännas bättre igen.
Efter några veckor när han hade börjat släppa tankarna på det som hänt fick han ett samtal från medlingsverksamheten. Jörgen Johansson hade inte hört talas om medling, och kände sig tveksam till att träffa gärningsmannen igen eftersom han inte ville riva upp alla känslor kring händelsen igen. Men han gick med på ett förutsättningslöst möte med medlaren. Hela helgen innan mötet satt han och googlade och läste på.
– Jag fick väl lite fel uppfattning, för på många ställen stod det att medling kan vara ett alternativ till rättegång.
En chans att prata om känslor
När medlaren förklarade att medlingen snarare skulle ses som en chans att ta upp alla känslor kring händelsen innan själva rättegången, blev Jörgen Johansson ännu mer tveksam.
– Jag förstod inte varför jag skulle utsätta mig för det. Jag kände bara obehag inför att träffa gärningsmannen och hans pappa som också skulle vara med.
Med förhoppning om att ändå kunna vara till hjälp för gärningsmannen att komma på rätt spår, valde Jörgen Johansson trots sitt inre motstånd att tacka ja till medlingen.
– Men när jag kom därifrån tänkte jag ”aldrig mer”.
Jörgen Johansson förklarar att allt kändes fel från början. Redan när han klev in i medlingsrummet kände han ett starkt motstånd inför hela situationen. Inte blev det bättre när pojkens pappa med öppna armar kom in i rummet och deklarerade att han var glad att se honom. Efter kom pojken och sa att Jörgen inte behövde vara rädd för honom.
– Då blev jag lite förbannad. Jag kände att han var en liten skit som jag inte alls behövde vara rädd för. Däremot är jag rädd för pistoler och jag känner obehag om jag har en pistol riktad mot mig.
Fick ingen reaktion
Efter att de pratat om själva händelsen fick Jörgen Johansson berätta hur han påverkats av händelsen. Han berättade om sina mardrömmar och hur jobbigt han tyckte att det var att röra sig på stan.
– Men jag tycker inte att han reagerade nämnvärt på min berättelse. Killen var ganska kall och visade inga känslor, säger Jörgen Johansson.
Medlingen ledde inte heller till något avtal eller någon särskild överenskommelse. Till viss del tror Jörgen Johansson att pappans närvaro kan ha bidragit till att gärningsmannen inte öppnade sig.
Så här efteråt har Jörgen Johansson en känsla av att medlingen inte kommer att ändra på något alls. Och givet vad han vet nu, skulle han inte ställa upp igen om han fick frågan.
– Jag tog rätt illa vid mig, jag kände som att det var jag som blev straffad.
Ändå vill han inte avråda andra från medling. Allt beror på vilken typ av bearbetning man behöver.
– Jag tror att det kan finnas ett behov av att möta den som gjort en illa. Men jag hade inte det behovet eftersom killen redan hade bett om ursäkt.
Annette Ulvenholm Wallqvist
