Sedan en kvinnas tre barn omhändertagits med stöd av LVU beslutade myndigheterna att begränsa kvinnans umgänge med barnen till endast två gånger per år. Efter två år utökades träffarna till fyra gånger per år.
Kvinnan stämde Sverige i Europadomstolen och menade att hennes rätt till familjeliv, enligt artikel 8 i Europakonventionen, kränkts genom de långtgående kontaktrestriktionerna. Europadomstolen finner att restriktionerna visserligen utgör ett intrång i rättigheten och ett allvarligt sådant, men att åtgärderna varit nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till barnens bästa.
En nu 44-årig kvinna beviljades ensam vårdnad om sina tre barn i mars 2003. Drygt två år senare, i maj 2005, beslutade socialnämnden att omedelbart, med mammans godkännande, placera barnen i en jourhemsfamilj. Detta sedan det visat sig att familjens bostad saknade el och vatten samt knappt hade några möbler.
Kvinnan, som under en period lades in för psykiatrisk tvångsvård, försökte sommaren 2005 få hem barnen som vid det laget blivit tvångsomhändertagna med stöd LVU.
Länsrätten fann att vården skulle bestå och kammarrätten avslog kvinnans överklagande. Dåvarande Regeringsrätten meddelade inte prövningstillstånd.
I december 2006 beslutade socialnämnden att kvinnan endast skulle ha rätt att träffa barnen en gång i halvåret. Kvinnans överklaganden resulterade inte i någon ändring men två år senare utökades träffarna till fyra gånger per år.
Kvinnan har nu gjort gällande att hennes rätt till privat- och familjeliv under artikel 8 i Europakonventionen kränkts genom de begränsade kontakterna med barnen då inskränkningarna varit både onödiga samt alltför långtgående.
Europadomstolen finner att de begränsade kontakterna visserligen utgjort ett intrång i kvinnans rätt till familjeliv. Frågan var enligt domstolen om åtgärderna varit nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Europadomstolen menar därefter att det framgår att socialnämnden försökt att finna en balans och eftersträvat att familjemedlemmarna ska ha kontakt med varandra.
Europadomstolen instämmer med kvinnan i att kontaktrestriktionerna varit långtgående men finner med hänsyn till barnens bästa att intrånget varit proportionerligt samt inom de nationella domstolarnas tolkningsmarginal. Domstolen finner därför att Sverige inte kränkt kvinnans rätt till familjeliv.
