Det var ungefär tio år sedan Christopher Gillberg vägrade att lämna ut sitt forskningsmaterial i strid med ett beslut från kammarrätten. Professorn ville skydda de barn som deltagit i forskningsstudien och valde därför att istället följa det sekretessavtal som fanns mellan Göteborgs universitet och barnens familjer. För detta dömdes han för tjänstefel.
När Gillberg senare klagade till Europadomstolen fann de att det inte rörde sig om några rättighetskränkningar. Men fallet skickades vidare till högsta instans.
I tisdags föll domen i Grand Chamber. Gillberg fick inget gehör för att det skulle ha varit orimligt av staten att straffa honom för att han vägrade lämna ifrån sig sekretessbelagda uppgifter. Sverige friades därför.
Clarence Crafoord på Centrum för rättvisa kom in som ombud i målet tillsammans med sina kollegor Anna Rogalska Hedlund och Sebastian Scheiman, bara några veckor innan förhandlingen i Grand Chamber skulle äga rum. De valde att engagera sig på grund av den grundläggande frågan: Kan människor lita på ett avtal med staten? Och kan människor lita på besked om hur deras väldigt känsliga personuppgifter kommer att hanteras?
Å ena sidan finns behovet av att forskning ska kunna granskas men å andra sidan finns behovet av att kunna lita på ett besked om att privata uppgifter ska skyddas. Crafoord tycker att domen som nu kommit tyvärr inte ger svar på hur sådana här konflikter ska hanteras.
Grand Chamber valde, att liksom Europadomstolens första instans, begränsa prövningen till brottsprocessen.
Vad som hade behövts, enligt Crafoord, vore att domstolen gick in på de brister som finns i kammarrättens beslut om att handlingarna skulle lämnas ut. Det prövas aldrig, eftersom domstolen hänvisar till sexmånadersfristen. Beslutet var för gammalt.
Vad Crafoord dessutom tycker borde ha framgått tydligare var att det var Göteborgs universitet som stod för sekretessavtalet med barnens familjer. Det avtalet, säger han, ligger också helt i linje med en internationell överenskommelse, Helsingforsdeklarationen.
De som ville ta del av materialet var en läkare och en annan forskare. Varför hade det varit så känsligt om de fick tillgång till uppgifterna, de måste väl ändå hantera dem enligt vissa restriktioner?
– Det är en principfråga. Man kanske pratar om sin barndom, sin sexualdebut, kriminalitet… Det mest intima, känsliga och hemliga du kan tänka dig att lämna ut. Så träffar du ett par personer du känner förtroende för och tänker att de här kan du berätta för. Då tycker inte jag att det är rimligt att i efterhand rucka på en överenskommelse om sekretess, säger Crafoord.
– Egentligen skulle man kunna säga att det här inte handlar om Gilbergs rätt att undanhålla materialet utan om de här människornas rätt att inte få sitt innersta utfläkt.
Centrum för rättvisas inställning i förhandlingen var att Gillberg hamnade i ett för svårt dilemma. Dels fanns förtroendet, dels domen.
– Den rävsaxen var omänsklig. Det påverkades hans privatliv.
Men det Grand Chamber säger är att om man är en statligt anställd tjänsteman och får ett beslut från kammarrätten och struntar i det, då borde man kunna räkna med ett straff.
Crafoord berättar att stämningen under förhandlingen var speciell.
– Det går inte att komma oförberedd till Grand Chamber. Det vore respektlöst. Om du jobbar med fri- och rättigheter är det ju hit du vill, så det är klart att det var stort.
På Centrum för rättvisa arbetade de intensivt under de få veckor de hade till sitt förfogande innan förhandlingen. Utgången i målet blev ändå inte som de hoppats.
– Men det är väldigt bra att frågan lyfts. Den rör viktiga intressen som inte borde kollidera.
Att Gillberg dessutom fick viss upprättelse gör att det var värt mödan, menar Crafoord. Svenska staten, genom Carl-Henrik Ehrenkrona, visade viss förståelse för professorns agerande.
– Från en moralisk synvinkel förstår jag hans dilemma när han väljer att inte följa domen, sade Ehrenkrona i Grand Chamber.
Hur andra ska undgå att hamna i samma rävsax i framtiden lämnas obesvarat i och med Grand Chambers avgörande. Det blir istället en fråga för svensk lagstiftning och rättsskipning.
Gillberg själv har valt att inte kommentera domen.
