Hovrätten fann att tingsrätten inte varit behörig att pröva ett fordringsanspråk mellan två aktiebolag eftersom det fanns en skiljeklausul i ett avtal mellan ett av bolagen och det andra bolagets moderbolag. Högsta domstolen anmärker att det aktuella anspråket enligt käranden grundar sig i ett annat rättsförhållande och anser mot denna bakgrund inte att skiljeklausulen är tillämplig. Tingsrättens beslut att inte avvisa talan fastställs därför.
Ett aktiebolag väckte i tingsrätten talan mot ett annat och yrkade ersättning med tolv miljoner kronor med anledning av en lånefordran. Svaranden yrkade att talan skulle avvisas med anledning av en skiljeklausul i ett samarbetsavtal mellan parterna. Tingsrätten fann dock att svaranden inte var avtalspart och därmed, i egenskap av tredje man, inte kunde anses bunden av avtalet.
Hovrätten konstaterade senare att svarandens moderbolag ingått avtalet och att detta reglerade bland annat samarbetet mellan svaranden och andra dotterbolag till avtalsparterna, ledningsfrågor, beslutsfattande och hur förluster skulle delas. Hovrätten ansåg därför att avtalet i så väsentliga delar var bindande för svaranden att även skiljeklausulen i detta fick anses tillämplig. Hovrätten fann att talan inte kunde prövas av allmän domstol utan att den skulle avvisas.
Högsta domstolen som tidigare meddelat prövningstillstånd i målet, anmärker dock att käranden gör gällande att fordringsanspråket är en följd av ett annat rättsförhållande än de avtal som omfattas av skiljeklausulerna. HD uttalar också, med hänsyn till den så kallade påståendedoktrinen, att domstolen i behörighetsfrågan ska utgå från de rättsfakta som käranden åberopar till grund för sin talan.
Klausulerna medför därför inte att allmän domstol inte är behörig att pröva anspråket. Den omständigheten att svaranden gör invändningar mot fordringsanspråket med stöd i avtalet medför ingen annan bedömning. Hovrättens beslut upphävs och tingsrättens beslut fastställs såvitt avser den överklagade frågan.
