– Detta kan handla om liv eller död. I många fall vore det en katastrof om en uppgiftslämnares identitet hamnar i händerna på den misstänktes advokat som har en lojalitetsplikt mot sin klient, säger en av de poliser som Dagens Juridik har pratat med.
Flera poliser menar att det redan idag är svårt att få allmänheten att anmäla brott och lämna uppgifter och att det för många uppgiftslämnare är en förutsättning att de får vara anonyma.
– Det här är en gråzon vare sig vi pratar om grov organiserad brottslighet eller vardagsbrott. Alla poliser vet, eller ska åtminstone veta, att det inte finns något hundraprocentigt källskydd när det gäller vår verksamhet. Så fort en uppgift sätts ner på ett papper så kan det vara kört! Men man kan å andra sidan göra allting som står i ens makt för att skydda sina källor.
Avvägningen mellan att å ena sidan bygga upp ett förtroende och å andra sidan värna rättssäkerheten är en svår balansgång. Oftast löser sig dessa frågor ”av sig själv” – antingen genom att bindande bevisning säkras så att uppgiftslämnarens identitet inte behövs eller också genom att poliser helt enkelt låter bli att uppge någonting annat om uppgiftslämnaren än att han eller hon är just ”okänd” även för polismannen.
Om en tipsare däremot visar sig vara till exempel vittne till ett brott så kan en svår situation uppkomma.
– Då kan det ju finnas ett befogat intresse för försvarsadvokaten att vilja höra uppgiftslämnaren. Dessutom måste ju jag som polis ställa mig frågan om vittnet i själva verket kan vara inblandad i brottet och ha ett egenintresse av att lämna uppgifter i en viss riktning.
Ett problem är att man som polis inte i förväg kan veta vilka konsekvenser ett visst tips kan få i framtiden.
– Så länge det handlar om ren underrättelseverksamhet som inte knyts till någon specifikt misstänkt person så brukar det inte vara några problem. Det är först när känsliga uppgifter hamnar i ”slasken” till någon förundersökning som det kan börja brännas.
Foto: Janerik Henriksson/Scanpix
