av Caroline Snellman, ägare och VD för LegalWorks Advisory, aktiv i bland annat Tjejzonen, Ownershift, Metoo-Uppropen och ICC.
Eller är det egot?
I somras fick jag möjlighet att på nära håll bekanta mig med skamkompassen. Nu kanske en och annan läsare undrar om jag trampade i klaveret, och det händer såklart titt som tätt, men inte den här sommardagen, till alla mina inbillade – och verkliga – belackares förtret.
Det var i ett rum fullt av personer som inte kände varandra, men som alla hade samlats i det ädla syftet av ideellt arbete för nya principer för politik. Vad som förenklat brukar gå under parollen ”ett bättre samhälle”.
Några personer hade klivit in i rummet med ett brett leende och hälsat glatt. Andra såg ut att ha en mer motig förmiddag och höll sig på sin kant. Rummet hade fyllts till del av vuxna människor som pratade och andra som scrollade på telefonen.
Här gör nu denna krönika en utflykt bort från rummet av förändringsmäklare (jag skriver inte obetalt för att jag hatar hängmattan utan i syfte att ruska om människor i strävan efter en bättre samexistens). Jag lovar att återkomma till sammansvärjelsen av obekanta samhällsförbättrare – alla dessa kämpar!
Att leva som kvinna i samhällsbygget är att förväntas vara stödperson i många avseenden. Siste spelare framför mål i familjen (vem tillåts egentligen dribbla och lira runt på hemmaplan?). Insamlingar på jobbet (vem drog igång och styrde upp?). Styrelserum och ledningsgrupper där förtroende måste förtjänas och återerövras meritokratiskt gång på gång. Istället för att bli trodd, erkänd, uppskattad och till och med prisad enkom baserat på potential. Eller varför inte via en slips som ligger som ett litet b över magen, som i fler sammanhang än jag kan räkna har utgjord det som behövs för tilltro till exempellös briljans och allsmäktig kompetens. Leva på gamla meriter ter sig som en spa-existens för stödpersonen.
Som stödpersonal i alla möjliga sammanhang osvikligt kan vittna om är det inte socialt accepterat att göra ett felsteg eller sätta sig på bänken. Det gäller såväl när förskolan påpekar att varma skor saknas, som när besök kliver över tröskeln till ett ostädat hem. Det är kvinnan som i första hand ska stå till svars (och straffas). Motstånd mot påtvingat självutplånande snällhet, eller försök till jämkning av ansvar – be pedagogen prata med pappan, låta hemmet övertas av smutskaos, leva i tron att kläder i rätt storlek kommer att inhandlas om stödpersonalen struntar i det – har direkt motsatt effekt. Då är det inte bara något fel på dig som kvinna. Du riskerar även att bli illa omtyckt. Och ifrågasatt som förälder. Vad är det för fel på människan. Vilken MODER låter huset förfalla eller skickar ungen i FEL SKOR?
(Här vill jag till skydd för mitt bräckliga ego och identitetsbygge påpeka att mitt hem inte alltid är smutsgrått och att jag lydigt följer minsta uppmaning från förskolan.)
I utsvävningen vill jag även ta sats för en ambition att anlägga perspektiv bort från kvinnan och rikta strålkastarljus på män (vi talar om män som grupp, inte individnivå, förskonat från ”inteallamän”). Istället för att gröta runt i vad kvinnor kan och inte kan, eller förväntas kunna, kanske vi kan rikta blicken mot vad män kan, och inte kan. Och borde förväntas kunna.
Tillbaka till rummet av obekanta kämpar.
Föreläsaren, som är man, är kränkt (egentligen sårad) av att en deltagare som råkar vara kvinna scrollar sin mobil när föreläsningen ska upptas efter en kortare paus. Det fanns alltså fler mobilande personer i rummet och deltagare som släpade fötterna bort från kaffet in i cirkeln av obekväma stolar.
Föreläsaren påtalar nu detta i brysk ton till den mobilande kvinnan. Kvinnan blir förnärmad av den milda men i sammanhanget verkställda utskällningen och gör en utläggning om vem hon har tvingats skriva till på telefonen och varför. Att hon självklart förstår, är hemskt ledsen, ber så mycket om ursäkt (för att inte odelat ha stirrat direkt på föreläsare när han redan vid första gången signalerade seminariets återupptagande).
De flesta i rummet kände antagligen ett relativt stort obehag över den uppkomna situationen. Så även jag. Nästan samma stress som att vänta orimligt länge på akuten. Vi är sociala varelser. Utstött ur flocken är ingen liten sak. Särskilt inte för en stödperson.
I mitt huvud fick jag plötsligen sinnesnärvaro att ställa frågan om en man hade gjort samma ursäktade utläggning respektive känt sig tvingad till samma ”förklaring” som jag igenkännande nickar till för att bistå den tvåfrontsarbetande stödarbetaren (som både ska blidka en kränkt föreläsare och en förnärmad bekant som via mobilt hetsande alltjämt söker svar på efterfrågad mötesplats). I mitt huvud uppstår även, fast betydligt senare, tankeexperimentet om kvinnan hade tillrättavisat, kunnat tillrättavisa, en mobilande manlig deltagande på samma burdusa sätt, med gensvaret från en hel grupp upplysta människor att skämmas åh den mobilande mannens vägnar. Vem hade vi sympatiserat med?
Jag vet faktiskt inte, men jag håller den motsatta situationen för otrolig av många anledningar (läs tidigare av mig författade ”obegripliga” krönikor). Men paus på kvinnan och fokus på mannen.
Den fortsatta föreläsningen (alltså efter det burdusa tillrättavisandet) handlade ironiskt nog om skamkompassen. Och efter nästa paus har kvinnan sett sin chans att fly från obetalt samhällsarbete och opåkallad isolerad skam och lämnat rummet.
Då inträffar något otroligt.
Föreläsaren som nu återupptar sessionen, och inser att kvinnan är försvunnen, kommer på sig själv. Att hans burdusa tillrättavisande med tydlighet har påvisat just skamkompassen: hans egna beteende som ”utåtagerande” under förklaringsmodellen av hantering av skam. Han kommer på sin roll i skeendet, den troliga orsaken till en obekväm situation och att kvinnan flytt, och ber gruppen – och sig själv – om ursäkt. Shit happens. Then a miracle happens.
Nu undrar vän av ordning vad skamkompassen är. Och kanske en och annan ifrågasätter om situationen har med kön att göra. Eller om inte kvinnan bara gått för att möta sin kompis.
Efter att ha blivit triggad av mobilandet grundat i föreläsarens egna känslighet att inte bli tagen på allvar/förnedrad/ifrågasatt för sin kompetens, har föreläsare alltså i alltför brysk ton (grundat i en omild/förnedrande behandling av fadern under den egna uppväxten) onödigt orerat om människors bristande respekt för tid, varför vi samlats, helt enkelt blivit ”utåtagerande” (i tonfallet ”bryskt tillrättavisat kvinnan”). Därmed skapat obekväm stämning. Hans flykt från skam ter sig anklagande på andra via ”attack utåt” (vissa andra blir helt passiva och stämplar ut från verkligheten) enligt förklaringsmodell skamkompassen. Företeelser som straffad stödperson, in-group och out-group, internaliserat kvinnohat, osv. har just visat sig.
Ni får förlåta, mer (och bättre) förklaring än såhär blir det inte. (Även om jag alltså inte borde be om ursäkt utan trampa på som om jag hade slips som ett litet b och skänkts både berättigande och mirakulös förståelse och förlåtelse för mina pedagogiska brister – vilka naturligtvis orsakats av prioritering mellan bearbetning av text v. good enough – och utan egentlig brist i hantverket pedagogik, författarskap eller klokskap. Euhm, det var det här med skam.)
Men om vi nu är inne på ansvar – kolla upp skamkompassen! För en diskussion om vad män kan, och inte kan, när det gäller hantering av ”triggers” (skam) för en bättre samexistens i gemensamma rum. Det gäller inte bara ”svårighet att prata om känslor” (här säger jag att vi behöver upphöra ursäktandet och våga öva i färdighet för normalt socialiserande mellan vuxna människor).
Det finns en kärna som håller oss isolerade från varandra. Skyddet av det bräckliga egot som koloniserar vår vardag. Men vi är förenade i vår isolering! Lite som facket (förlåt är absolut inte emot facklig organisering, kanske bara gammal makt och strukturer som cementerar utdaterade föreställningar).
För förändring ska vi upphöra att vara individer och istället gå med kollektivet. När ansvaret läggs på individen (frågor avpolitiseras) är vi dömda att misslyckas. Kollektiva problem löses inte via det i sammanhanget mindre konsumentvalet. MEN.
Summa summarum. Ditt humör är någon annans arbetsmiljö. Du har agens som människa. Organisera dig, men tag ansvar i gruppen. Tyng inte ofrivilliga stödpersoner. Att driva förändring görs bäst kollektivt. Förstör inte kollektivet.
Störst av allt är alltså…facket! Eller var det egot?
Obegripligt? Well. Skam den som ger sig.
