av Marie Karlsson Tuula professor i civilrätt verksam vid Linnéuniversitetet.
Det är sedan en tid tillbaka känt att en konkursvåg sköljer över Sverige. I september ökade antalet konkurser med 11 % jämfört med samma period förra året enligt bland annat UC. Merparten av konkurserna är misslyckanden som kan betraktas som legitima men det förekommer sedan länge en grupp oseriösa företagare som berikar sig själva genom att planera konkurserna. Det har under en relativt lång tid funnits ett missbruk av lönegarantiutbetalningar under såväl konkurs som under företagsrekonstruktion. Riksrevisionen konstaterade i sin granskning av konkursförvaltare 2022 att det finns stora möjligheter för en konkursgäldenär att välja konkursförvaltare och att detta i sig är en riskfaktor för brott som exempelvis bedrägeribrott vid missbruk av lönegarantin. Det är konkursgäldenären som kan föreslå vilken konkursförvaltare som tingsrätten ska förordna, och i de flesta fall godkänner tillsynsmyndigheten förslaget.
Frågan är om en konkursgäldenär respektive en borgenär ska ha denna möjlighet och därmed få gehör för ett förslag på vem som ska utses till konkursförvaltare. Frågan har tagits upp i såväl förarbetena, som i doktrin och i praxis. Det råder en viss enighet i doktrinen om att den som föreslagits inte utan vidare kan anses lämplig att förvalta den aktuella konkursen. Vidare är vissa i doktrinen uppfattningen att borgenärerna inte ska ges någon som helst rätt att uttala sin mening om hur konkursförvaltare utses. Dessutom saknas det en entydig praxis på området.[1] Om en borgenär föreslår en person till konkursförvaltare och därvid lägger fram underlag för att personen är lämplig kan tillsynsmyndigheten under förutsättning att det inte finns en beaktansvärd invändning godta förslaget och därmed avstå från att överväga att någon annan kan förordnas. Frågan om jäv måste också beaktas dels vid förslag av borgenär men kanske än mer vid förslag av förvaltare som konkursgäldenären lämnar. Det är en konkursförvaltare som bland annat fattar beslut om lönegaranti.
Myndigheter har tidigare varnat för att konkursgäldenärer som har avsikt att missbruka lönegarantin väljer konkursförvaltare som gör mindre noggranna utredningar. I granskningen har Riksrevisionen funnit att vissa konkursförvaltare förekommer oftare än andra i lönegarantiärenden och som uppvisar tecken på missbruk. Riksrevisionsverkets granskning av utbetalningar av just lönegaranti visade att 6 – 9 % av avgifterna för lönegaranti i konkurser kan kopplas till misstänkt missbruk, vilket motsvarar cirka 100–150 miljoner kronor under ett genomsnittligt år. Närmare 7 % av lönegarantimottagarna hade ingen en registrerad lön från den arbetsgivare som gått i konkurs. Indikationerna på missbruk i företagsrekonstruktioner är, enligt Riksrevisionen, dock lägre än i konkurserna.
Utöver, den ovan nämnda problematiken, finns det också oseriösa aktörer på marknaden som driver in konkurser med hjälp av telefonförsäljare och liknande uppsökande verksamhet. Dessa aktörer har sedan en tid tillbaka samarbetat med vissa särskilt utvalda konkursförvaltare. Dessa företag verkar i förekommande fall som ombud för den tilltänkta konkursgäldenären och föreslår därför också en tilltänkt konkursförvaltare.
Det är kanske dags att överge tanken om att en konkursgäldenär eller en borgenär ska kunna föreslå konkursförvaltare i en tilltänkt konkurs för att begränsa möjligheterna för bedrägerier med lönegaranti.
En konkurs är trots allt ett tvångsförfarande. Riksrevisionens förslag om att en gäldenär särskilt behöver motivera eventuellt förslag på konkursförvaltare torde inte, enligt min mening, ge några märkbara effekter på valet av konkursförvaltare i en tilltänkt konkurs. Kronofogdemyndigheten genomför nu en särskild granskning avseende konkursförvaltarförslag vars resultat ska presenteras i slutet av året. Syftet med undersökningen är bland annat att tillsynsmyndigheten ska förbättra sin granskande funktion vilket. enligt min mening, är en välkommen och en välbehövlig granskning.
