DEBATT – av Oscar Fredriksson, Jurist och utredningschef vid Starck & Partner AB
Högsta domstolen har nyligen meddelat en uppmärksammad dom (B 6826-23) som friar en högstadielärare från anklagelser om sexuellt ofredande. Fallet gällde en lärare som kommenterade en 15-årig elevs bröststorlek under en lektion. Både tingsrätten och hovrätten dömde läraren för sexuellt ofredande, men HD kom till en annan slutsats.
HD betonade att för att klassas som sexuellt ofredande måste en handling ha en ”tydlig sexuell inriktning eller prägel” och bedömas utifrån objektiva kriterier. Domstolen ansåg att lärarens kommentar, trots att den var olämplig, inte nådde upp till denna tröskel.
Det ska i detta sammanhang särskilt betonas att det inte är frågan om någon skillnad i bevisvärdering utan trots att bevisningen var ostridig gällande vad som sagts, ledde HD:s tolkning av lagen till en annan slutsats än de lägre instanserna.
Även om agerandet enligt HD:s bedömning inte ansågs utgöra ett ofredande i brottsbalkens mening så har både skollagen och diskrimineringslagen lägre trösklar för vad som anses som ett oacceptabelt beteende och fokuserar mer på elevens upplevelse och skolans ansvar att hantera olika former av kränkande ageranden.
Skollagen definierar kränkande behandling i 6 kap. 3 § som ett uppträdande som kränker ett barns eller en elevs värdighet utan att vara diskriminering enligt diskrimineringslagen. Kommentarerna om bröststorlek skulle kunna falla under denna kategori eftersom den upplevdes som stötande och kan anses kränkande även om den inte utgör ett ofredande i brottsbalkens mening.
Enligt 6 kap. 6-10 §§ skollagen har skolan en skyldighet att förebygga och förhindra kränkande behandling samt att utreda och vidta åtgärder för att säkerställa att liknade händelser inte uppkommer igen. Skolan har som arbetsgivare även med stöd av skollagen möjlighet att vidta disciplinära och arbetsrättsliga åtgärder mot läraren om man bedömer att det finns skäl för detta.
Det kan dock vara så att handlingen utifrån skrivningen i skollagen i första hand ska bedömas som trakasserier enligt diskrimineringslagen då det kan anses varar ett ”uppträdande av sexuell natur som kränker någons värdighet” vilket är själva definitionen på sexuella trakasserier enligt 1 kap. 4 § diskrimineringslagen. Kommentarer om bröststorlek skulle potentiellt kunna falla under denna definition, även om den inte ansågs ha en ”tydlig sexuell inriktning” enligt brottsbalken. Detta bland annat på grund av att diskrimineringslagen tar hänsyn till maktrelationer och att en lärare kommenterar en elevs bröst blir då en försvårande omständighet i bedömningen.
Till skillnad från brottmål tillämpar diskrimineringslagen även en bevislättnadsregel där det av diskrimineringslagen 6 kap. 3 § följer att om den som upplever sig utsatt kan antas ha fog för sin upplevelse så är det upp till arbetsgivaren att visa att trakasserier inte förekommit. I detta fall så handlar det emellertid inte om en bevisfråga eftersom händelseförloppet är klarlagt. Överhuvudtaget är frågan om skolans ansvar och den enskilde lärarens ansvar två delvis olika bedömningar. Det kan mycket väl vara så att även om en enskild lärare inte begått någon brottslig handling så kan den vara både olämplig och otillåten med stöd av skollagen, diskrimineringslagen, arbetsmiljölagen eller skolans egna interna regelverk.
Ansvaret för att upprätthålla en god arbetsmiljö utan kränkningar, trakasserier eller mobbing ligger i första hand på skolan som har ett ansvar att säkerställa att händelsen utreds och hanteras på så sätt att det inte riskerar att hända igen. En del av detta åtgärdsarbete kan då vara disciplinära åtgärder mot en eller flera enskilda individer som bedöms agerat i strid med gällande lagstiftning eller skolans interna regelverk.
Det kan sammanfattningsvis sägas att medan HD bedömde att handlingen inte nådde upp till nivån för straffansvar enligt brottsbalken så visar denna genomgång att ansvar i detta fall ändå hade kunnat utkrävas med stöd av skollagen eller diskrimineringslagen och HD hänvisar även till dessa regelverk i sitt avgörande.
Man behöver med andra ord som huvudman för en skolverksamhet arbeta med flera parallella regelverk vid sin bedömning men det ska också poängteras att skolans egna interna regler är minst lika viktiga och vid överträdelser kan de också ligga till grund för disciplinära åtgärder.
Vid upplevelser av kränkningar, trakasserier eller mobbing i skolmiljö är det viktigt att man så snabbt som möjligt talar med den person som upplever sig utsatt. Detta kräver ingen specifik juridisk utredningskompetens utan är snare en fråga om att avsätta tid för att dokumentera vad som skett så snart man får vetskap om händelsen.
Detta kan ske genom samtal med berörda parter, där båda enskilt får ge sin bild, samt ev. övriga personer som varit närvarande vid händelsen. Även här bör man agera skyndsamt för att inte olika former av ryktesspridning ska påverka upplevelsen hos de personer som var med vid händelsen. Den information som framkommer dokumenteras skriftligt och utgör sedan det underlag för bedömningen och vidare åtgärder.
Eller sammanfattat i fem korta punkter:
1. För samtal kring vad som inträffat.
2. Dokumentera de fakta som framkommer.
3. Identifiera relevanta regelverk (se ovan).
4. Ställa fakta mot regelverket.
5. Gör din bedömning och vidta åtgärder.
Ibland kan det vara så att man inte får fram tillräckligt med fakta för att kunna landa i en tydlig slutsats och då bör man även beskriva detta i sin bedömning. Själva omständigheten att en person upplever utsatthet i form av kränkningar, trakasserier eller mobbing är dock en signal som behöver hanteras även om det inte alltid leder till straffrättsliga eller arbetsrättsliga åtgärder.
