DEBATT – Av Roger Persson Österman, professor i finansrätt vid
Stockholms Universitet & David Bonde, medborgare
2023-03-31 skrev Anna Kinberg Batra, i sin egenskap av ansvarig för Betalningsutredningen (SOU 2023:16), på DN Debatt:
“Staten måste själv ta emot de svenska kronor den ger ut – lagliga betalningsmedel – som betalning för tvingande avgifter och skatt. Du ska kunna göra dig fri från skuld mot staten, även om du inte kan göra det digitalt.”
Som man kan ana från denna formulering accepterar staten, i form av Skatteverket, inte kontant betalning av skatt. Från sammanhanget, bland annat att apotek ska vara skyldiga att acceptera kontanter, framgår att Kinberg Batra är av uppfattningen att Skatteverket inte är skyldigt att hantera kontant betalning av skatt, en uppfattning som delas av Skatteverket själv. men vi menar att både Skatteverket och Kinberg Batra har fel – Skatteverket är skyldig att, om någon vill betala sin skatt kontant, acceptera det så det behövs alltså ingen lagändring för att Skatteverket ska ta emot kontanter, det räcker med att tolka och tillämpa befintlig lagstiftning korrekt.
Lagen som reglerar hur skatt ska betalas är Skatteförfarandelagen (2011:1244) (SFL) och tillkom när Anders Borg var finansminister. Formuleringen Skatteverket hänvisar till när det vägrar kontanter lyder:
”Skatter och avgifter ska betalas in till Skatteverkets särskilda konto för skattebetalningar.”
Notera att det bara står “betalning”, inte ”elektronisk betalning” eller liknande. Den aktuella lagen SFL ersatte lag (2003:664) (en del av Skattebetalningslagen (1997:483)). Där löd motsvarande formulering:
”Inbetalning av skatt skall göras genom insättning på Skatteverkets särskilda konto för skatteinbetalningar enligt denna lag.”
Det fanns alltså inte heller i denna äldre, nu upphävda lag, någon skrivning om att betalning av skatt endast kunde/måste ske elektronisk. Denna lag ersatte i sin tur den äldre Uppbördslagen (1953:272). Motsvarande formulering där löd:
”Skatt, som har innehållits genom skatteavdrag, skall betalas in senast den 10 i den uppbördsmånad, som infaller närmast efter utgången av den månad, då skatteavdraget gjordes genom insättning på särskilt konto hos den skattemyndighet som avses i 2 a § andra stycket.”
Om vi rensar för bisatser blir det:
”Skatt skall betalas genom insättning på särskilt konto hos den skattemyndighet som avses i 2 a § andra stycket.”
Vi vill peka på den stora likheten mellan den gamla lagen och de båda nyare lagarna, och i synnerhet med den nu aktuella lagen. Ingenstans står det något om att elektronisk betalning är det enda godkända sättet att betala till Skatteverket. Det är mycket intressant att notera att det angavs tydligt i 1945 års uppbördsförordning att all skatt kunde betalas kontant (se SOU 1945:27). Att termen kontant må ha fallit bort senare, kan inte anses av betydelse eftersom myndigheten de facto tog emot kontanter långt in på 1960/70 – talen.
Skatteverket har alltså, utan lagstöd, ändrat sin inställning till kontanter. Än märkligare är att Skatteverket inte kan redogöra för när och varför de ändrade sina rutiner. Vid kontakt med chefen för Skatteverkets rättsavdelning, Michael Erliksson, respektive en senior jurist vid samma avdelning, Magnus Lundberg, har vi fått vaga svar om att kontanter nog accepterades på 60-70-talen men att den hanteringen upphörde/hade upphört på 80-talet.
Som framgår ovan, i vår exposé över hur lagarna för skattebetalning ändrats sedan 1953. ändrades inte lagstiftningen kring hur man betalar skatt på 1980-talet, utan bara 1953 och 1997. Trots frånvaron av lagändring ändrade alltså Skatteverket, enligt deras egen uppgift, sina rutiner för betalning av skatt, och slutade alltså ta emot kontanter, på 1980-talet. Denna ändring innebär att Skatteverket sedan dess, enligt vår uppfattning, bryter mot lagen.
Legalitetsprincipen är en viktig princip för lagstiftning och lagtolkning samt tillämpning. Kortfattat innebär den att man ska kunna läsa lagtexten (t.ex. det vi citerat ovan) och förstå vad som är tillåtet, förbjudet, påbjudet etc. En konsekvens av legalitetsprincipen är att om samma formulering återkommer på olika ställen i lagtext ska den tolkas på samma sätt. Som synes är formuleringarna i 1953- och 2011-års lagar i princip desamma. Inget har ägt rum som kan rättfärdiga Skatteverkets omtolkning.
Alltså ska 1953-års tolkning gälla även 2011 och framåt.
En konsekvens av Skatteverkets felaktiga lagtolkning är att den som ska betala till staten i sin tur måste ingå en avtalsförbindelse med typiskt sett en bank. Detta kränker enligt vår uppfattning även den grundläggande mänskliga rättigheten att staten, med vissa undantag (t.ex. kollektivavtal) inte kan, varken direkt eller indirekt, tvinga medborgare att ingå avtal.
Det är inte bara Kinberg Batra som argumenterat för att kontantbetalning måste förbli ett alternativ, även riksbankschefen Erik Thedéen har argumenterat för att viktiga utgifter – Thedéen har exemplifierat med bland annat livsmedel och mediciner – ska kunna betalas kontant (se t.ex. utfrågningar i finansutskottet 2023-03-14 respektive 2024-02-06). En rimlig avgränsning för “viktiga utgifter” skulle kunna vara utgifter som omfattas av försörjningsstödsnormen kombinerat med tvingande utgifter som skatt, avgifter till det offentliga samt skatteliknande kostnader till det offentliga (t.ex. avgift för bygglov).
Det finns alltså ett brett stöd för att kontantbetalning ska erbjudas som alternativ men det kräver förmodligen en del lagändringar innan man kan kräva att kommuner och andra myndigheter ska ta emot kontanter. Däremot när det gäller Skatteverket räcker det med att de slutar bryta mot lagen, Skatteverket har i princip en relation till alla bosatta i vårt land så det är ett stort problem och direkt olämpligt att de inte hanterar kontanter. Dessutom är det alltså ett lagbrott!
Som jämförelse kan också påpekas att skatteverken i Danmark, Norge och Finland alla accepterar kontant betalning av skatt. Tråkigt nog utmärker sig Sverige negativt jämfört med våra nordiska grannländer. Det är absurt att staten inte accepterar sina egna pengar! Bara för att man bygger en hiss river man inte den befintliga trappan – en insikt vissa svenska politiker uppenbarligen inte har. Vi är alla tvingade att ha en relation till staten, en omständighet som borde, men uppenbarligen inte gör det, leda till ödmjukhet och eftertanke av de som är satta att förvalta detta tvång.
Undertecknade har nu för avsikt att driva den här principiellt viktiga frågan till Högsta Förvaltningsdomstolen. Det kan krävas prövningstillstånd men vi menar att frågan är mycket viktig i samhället och att vägledande prejudikat saknas.
