av Karin Lavén och Björn Andersson, advokater, Advokatbyrån Thomas Bodström
Lagmannen sätter fingret på precis det vi med debatten vill belysa, nämligen att domstolar inte gör en objektiv och individuell prövning av våra kostnadsräkningar. Det vi efterlyser är att domstolarna ser till vårt individuella uppdrag och tex. inte ställer två advokaters räkningar mot varandra. Att två advokater varit förordnade i samma mål med utåt sett likartade förutsättningar betyder inte att arbetsinsatsen för de två advokaterna är densamma. Två personer kan vara misstänkta för samma brott men omständigheterna i det individuella fallet är allt som oftast olika. En individ kan behöva mer stöd än en annan och omständigheterna kring den personens misstanke kan under förundersökningen se väldigt annorlunda ut. Att en åklagare presenterar en gärningsbeskrivning som likställer två misstänkta betyder inte att omständigheterna kring misstanken för personerna är likadana. Detta innebär att en advokat med utåt sett samma uppdrag kan behöva inställa sig till fler förhör, träffa klienten oftare, prata med anhöriga och förbereda ett annat försvar. En misstänkt kan också närsomhelst ändra inställning vilket kan kräva en mer omfattande arbetsinsats för försvararen alternativt att den tidigare arbetsinsatsen visat sig bli obehövlig.
Domstolen har att bedöma en kostnadsräkning utifrån det individuella uppdrag som givits advokaten. Det innebär inte att den lägst debiterande advokatens kostnadsräkning ska utgöra måttstock för övriga. Den tid en advokat lägger på att läsa förundersökningen kan se olika ut, men utgångspunkten för alla måste ändå vara att en förundersökning ska läsas av samtliga förordnade aktörer.
Det lagmannen ifrågasätter är att advokater med provision kramar ut varenda minut av uppdraget och debiterar sin tid. Motfrågan man ställer sig i detta är varför en advokat inte skulle begära ersättning för varje minut man lagt ned i ett ärende. Huruvida en erfaren äldre advokat inte träffat sin klient lika ofta eller inte behövt läsa in sig lika noga eller kanske inte ens debiterar för all sin tid är irrelevant. Domstolen ska ta hänsyn till skäligheten utifrån det individuella uppdraget. Lagmannen har med all önskvärd tydlighet beskrivit att det inte är så han gör sin bedömning. Han kan se redan när advokater kommer in i salen vilken räkning som han sannolikt kommer att behöva sätta ned.
Vad avser utformningen av kostnadsräkningarna så måste dessa ha utvecklats enormt de senaste åren. För 15 år sedan skrevs knappt någon beskrivning alls. Nu har de flesta byråer system som kan registrera varje minut. Det verkar oftare bli problemet att alla åtgärder nu går att utläsa än tvärtom. Domstolarsväsendet behöver kunna lita på att advokater redogör för den tid de lagt ned och att den tiden varit befogad. Att regelmässigt ifrågasätta vårt arbete på oklara grunder bidrar till fortsatt rättsosäkerhet.
