av Bengt-Olov Horn, Lagman Gävle tingsrätt
Artikeln i Dagens Juridik 2024-09-11 som undertecknats av ett relativt stort antal advokater är intressant ur flera perspektiv.
Utifrån mina drygt 17 år på advokatbyrå, huvudsakligen som försvarare, känner jag igen en hel del av de problem som tas upp i artikeln. Även jag har erfarenhet av känslan att mitt arbete som försvarare ibland behandlades en smula styvmoderligt. Jag kunde också med ganska stor träffsäkerhet förutse vilka domare som skulle ha synpunkter på min kostnadsräkning. Jag tror, och hoppas, dock att den attityden hos domare tillhör en svunnen tid.
Det finns emellertid några andra aspekter som bör lyftas fram för att nyansera bilden av hur kostnadsräkningar bedöms i domstol.
De allra flesta advokater är seriösa, ansvarstagande och sköter sina uppdrag helt i enlighet med lagar och reglerna om god advokatsed. Tyvärr upptäckte jag när började arbeta som domare 2011 att det fanns fler advokater än jag trott som hade ett ganska rymligt samvete när det gällde att skriva kostnadsräkningar. Dessutom tycker jag mig märka att det blivit ännu vanligare de senaste åren med kostnadsanspråk som är helt orimliga. Låt mig ta ett exempel. Ett mål om mycket allvarlig brottslighet där två personer i princip befann sig i samma situation avseende ålder, tidigare brottslighet och vad de var åtalade för. Den enas försvarare begärde och tillerkändes ersättning för drygt 200 timmars arbete. Den andre försvararen begärde ersättning för mer än 400 timmars arbete. Var detta skäligt? Det tyckte varken tingsrätten eller hovrätten.
I sammanhanget bör nämnas att den som begärde det lägre beloppet är en mycket erfaren och skicklig försvarare. Jag låter det vara osagt om det kan vara så att anställningar med provisionsbaserad lön driver advokater att försöka krama ur varje minut ur uppdraget, men det är svårt att frigöra sig från den känslan. Jag kan numera dessutom, med lika stor träffsäkerhet som när jag förutsåg vilka domare som skulle sätta ned ersättningen, på förhand veta vilka advokaters räkningar som jag sannolikt kommer att tvingas ifrågasätta.
Den omständighet som jag dock särskilt vill peka på är den om hur en kostnadsräkning ska vara utformad. De gånger jag anser att en ersättning ska sättas ned beror det i de flesta fall på att räkningen är så undermåligt skriven att det inte går att bedöma skäligheten. I mål där ersättningen motsvarar 10–15 timmars arbete är det oftast inte så svårt att bedöma skäligheten även utifrån en torftigt skriven räkning. Men är det fråga om mer omfattande arbete och höga ersättningsanspråk måste det ställas större krav på räkningens avfattning. Självfallet kan en advokat inte skriva sådant som omfattas av tystnadsplikten i en kostnadsräkning.
Det är dock möjligt att ändå lämna tillräcklig information så att det går att förstå t.ex. varför det varit nödvändigt med 15 telefonsamtal en vecka eller flera besök på häktet med kort mellanrum; detta utan att avslöja vad som sagts i samtal med klienten eller annan information som faller inom det mellan advokat och klient förtroliga området. Om fler advokater ägnade lite extra omsorg åt att utforma kostnadsräkningen, och inte bara nöjde sig med en utskrift av en ganska intetsägande lista ur tidredovisningssystemet, är jag övertygad om att ifrågasättandet av räkningarna skulle minska väsentligt. Sett ur domarperspektiv skulle detta också vara mycket positivt eftersom det finns få saker som är så tidsödande och tråkiga som att behöva skriva om en advokats kostnadsräkning.
