av Camilla Wikland, advokat, Hope Advokater.
En regnig vårdag förändras livet för alltid för två små pojkar. Den personen som dom älskar mest av allt – sin pappa – rycks ifrån dom. Familjen lever ett helt vanligt svenssonliv och pappan är högst närvarande i pojkarnas vardag. Allt är som vanligt på morgonen men pappan kommer inte hem efter jobbet. Han har gripits av polis misstänkt för grov brottslighet. Pappan häktas och åklagaren får tillstånd av tingsrätten att besluta om restriktioner som innebär att barnen inte får träffa eller prata med honom.
Pappan begär direkt tillstånd att få träffa barnen tillsammans med deras mamma och åklagaren fattar snabbt ett beslut om att bevilja besök av familjen i häktet. Parallellt görs det en utredning av socialtjänsten som kommer fram till att hemförhållandena är goda och att barnen har en välfungerande relation med sin pappa.
Nu är det upp till kriminalvården att, tillsammans med polismyndigheten som måste närvara vid besöket av familjen i häktet, ombesörja så att pappan får träffa sina barn. Dagarna går och blir till veckor som blir till månader utan att ett besök kommer till stånd. Både domare och åklagaren reagerar på situationen när frågan lyfts på en häktesförhandling.
De två små pojkarna fick höra sin pappas röst först efter fyra veckor och sedan tog det ytterligare åtta veckor – alltså totalt nästan tre månader – innan de fick komma till häktet för att träffa sin pappa.
Mamman försöker på olika sätt att skapa en känsla av samhörighet med pappan, trots att dom varken får träffas eller prata med varandra per telefon. Tillslut går hon till häktet med pojkarna. Hon ställer sig utanför utan att ha någon aning om vilket rum den frihetsberövade sitter i och låter pojkarna blåsa blåsbubblor, med en dröm om att pappa ska se bubblorna från sitt fönster.
Sverige har många gånger fått kritik från FN och Europarådet för sin hantering av häktade personer. Detta är en sak, men ett annat kanske ännu viktigare perspektiv är barnens. I Sverige finns omkring 30 000 barn med en frihetsberövad förälder och uppskattningsvis 160 000 barn med en förälder som har dömts för brott.
Forskning visar på ett antal gemensamma nämnare för barn till frihetsberövande. (”Barn med frihetsberövade föräldrar – En kunskapsöversikt”, Stina Michelsson, Bufff 2013.)
För de flesta barn innebär frihetsberövandet i sig en separation från en viktig vuxen. Detta är inte sällan associerat med skam och stigma. Frihetsberövande medför i regel också strukturella, omsorgsmässiga och ekonomiska förändringar för barnet. Detta kan orsaka stress för hela familjen.
En del barn vill träffa sin frihetsberövade förälder. Andra kan ha mer tudelade känslor och en del barn vill inte träffa föräldern alls. Oavsett finns det ett starkt forskningsstöd som visar att barn mår bra av, vill och behöver hålla kontakten med, och träffa, sin förälder under frihetsberövandet.
I rapporten ”Man måste få veta – Barns röster om att ha en frihetsberövad familjemedlem” (framtagen som en del i samarbetet mellan organisationerna Bufff, Räddningsmissionen (verksamheten Solrosen) och Erikshjälpen) bekräftar tre av fyra berörda barn hur saknaden och bristen på kontakt med den frihetsberövade familjemedlemmen är en sorg och ett påfrestande problem.
Barn som inte får prata med eller träffa en frihetsberövad förälder strider uppenbart mot FN:s barnkonvention. Barnen har rätt till såväl stöd som kontakt med sin familj. Detta kan givetvis inte vara uppfyllt när två små pojkar, på grund av kriminalvårdens och polismyndighetens bristande handläggning, inte får träffa sin pappa på tre månader.
