av Nooshi Aknooni Ficks, advokat och grundare av Advokatfirman Aknooni Ficks som arbetat som affärsjurist men numera är specialiserad på brottmål och arbetar som försvarsadvokat, målsägandebiträde och särskild företrädare för barn.
Att samhället har påverkats under de senaste åren har inte undgått någon. Arbetet som brottmålsadvokat har också förändrats och alla vi som har arbetat med brottmål i några år har sett den drastiska förändringen i måltyper. Dels möter vi allvarlig brottslighet i större utsträckning och dels rör det sig om allt yngre personer som är inblandade. Jag minns när jag började arbeta som brottmålsadvokat och blev påverkad och berörd av nästan alla mål jag hade.
Att arbeta med humanjuridik och dagligen möta människor som befinner sig i kris är en del av vårt arbete. Många av oss advokater lär oss att hantera detta genom den erfarenhet som vi får och på så sätt arbetar vi upp en stark mental beredskap.
Jag har under årens lopp fått många frågor om hur jag orkar hantera det som jag möter i mitt arbete. Min förklaring har alltid varit att jag hjälper min klient och att jag på så sätt känner att jag orkar. Det är väldigt givande att få vara den trygga personen för en klient och guida dem igenom en rättsprocess. Ju mer erfarenhet man får, desto mer lär man sig att hantera tunga mål rent känslomässigt.
Men när samhällsklimatet blir allt råare och vi advokater möter allt tyngre och allvarligare brottslighet sätts den starkaste av oss på prov. Det krävs ett starkt psyke för att orka med alla dessa människoöden som vi möter i vårt arbete.
Bland oss humanjurister har det funnits en förlegad kultur av att inte prata om att man kanske blir påverkad av det som man ser och möter i sitt arbete. Man ska vara professionell och det förväntas nästan att man ska kunna hantera allt det tunga som man möter i sitt arbete på egen hand. Jag tror att många humanjurister känner att om man inte orkar hantera det känslomässiga, så ska man nog välja att arbeta med något annat.
Beroende på vad för roll vi advokater har under dessa olika mål så sätter vi på oss olika glasögon. Är man försvarare i ett mål så ser man målet på ett sätt medan man som målsägandebiträde ser på omständigheterna ur ett annat perspektiv. Men det som är gemensamt för båda rollerna är att vi förväntas vara den där starka personen som guidar vår klient igenom juridiken och dessutom hjälper dem med att hantera den ångest som de känner under rättsprocessen. Och det skulle vara en lögn om vi advokater hävdade att vi inte blir berörda.
Men alldeles oavsett vad vi har för roller, krävs det professionella verktyg för att vårt psyke ska kunna hantera alla dessa människoöden som vi möter i vårt arbete. Något som många av oss inte har idag och utan de rätta verktygen så kommer det inte att fungera i längden. Ju tyngre och allvarligare brottslighet som vi advokater möter i vårt arbete, desto mer verktyg behöver vi för att lära oss hantera allt det som vi ser och hör.
Precis som andra yrkesgrupper som erbjuds traumasamtal eller samtalsstöd via sina arbetsgivare, bör vi i större omfattning erbjudas liknande verktyg för att hantera det som vi möter i vårt arbete. Detta borde förslagsvis ingå i Advokatsamfundets krav på utbildningstimmar. Risken är annars att vår yrkeskår förlorar skickliga och kunniga advokater som inte mäktar med den känslomässiga berg- och dalbanan som arbetet ibland kan innebära. Det ligger alltså i allas intresse att vi värdesätter ett hållbart arbetsliv, även vad gäller det psykiska måendet för oss advokater.
Att påverkas av alla dessa människoöden är att känna och något som vi alla bör omfamna. För vi advokater är inte bara jurister, vi är också människor. Och jag tror att de allra flesta vill ha mänskliga advokater som blir berörda, men som har de rätta verktygen för att orka ha ett starkt psyke i längden.
