av Daniel Larson, åklagare och rättspolitisk debattör.
Fem advokater kräver en översyn av åklagares rätt att självständigt ta beslut om bl.a. tvångsmedel och åtal. De förordar interna samråd med chefsåklagare inför åtalsbeslut i allvarligare brottmål och intern prövning om det är rimligt med fortsatt häktning efter tre månaders häktningstid.
Advokatsamfundets generalsekreterare Mia Edwall Insulander har till lokaltidningen TTELA instämt i debattartikelns förslag och uppgett att Advokatsamfundet välkomnar en översyn i frågan.
Ja, vad gäller för Sveriges åklagare som de fem advokaterna frågar sig i rubriken? En åklagare är självständig och oberoende i sitt beslutsfattande. Den ordningen vilar på rättsstatsprinciper och skyddar bl.a. mot politisk påverkan och interventioner i enskilda ärenden. Ytterst vilar detta på principer som återfinns i vår grundlag.
Det är inte åklagaren som beslutar om häktning eller fortsatt häktning, utan en domstol. Det är alltså inte en åklagare som häktar en misstänkt eller bestämmer längden på häktningstiden. En domstols häktningsbeslut kan överklagas till hovrätten och vidare till Högsta domstolen.
Den misstänkte och försvararen har rätt att ta del av de omständigheter som ligger till grund för anhållande och häktning i syfte att de ska kunna bedriva ett effektivt försvar mot frihetsberövandet. Domstolen prövar med två veckors mellanrum att utredningen fortskrider med tillräcklig skyndsamhet. Numera gäller även en tidsgräns för häktningstiden för vuxna om maximalt nio månader, längre häktningstid än så kräver en särskild prövning av domstolen med högt ställda krav för överskridande av fristen. Lagstiftaren har bestämt att fristen ska vara just nio månader.
Ett åklagarbeslut kan begäras överprövat. Överprövning sker då av en överåklagare och därefter Riksåklagaren som tredje instans. Överprövningsinstitutet har en viktig funktion att säkerställa att åklagares självständighet inte leder till felaktig rättstillämpning i enskilda fall.
En åklagare utför sina tjänsteuppgifter under straffansvar. En åklagare som gör fel i tjänsten kan straffas för t.ex. tjänstefel, olaga frihetsberövande eller obefogat åtal. Vidare kan en åklagare anmälas för granskning till diverse tillsynsorgan, bl.a. JO och JK. Dessutom har Åklagarmyndigheten en intern tillsynsverksamhet som utreder och granskar åklagares handläggning i enskilda fall och kan rikta kritik eller komma med uttalanden.
Inom Åklagarväsendet finns redan ett system med rådgivande panel som kan aktualiseras t.ex. vid svårbedömda fall. Då sätts en grupp ihop med erfarna åklagare och fallet diskuteras på ett strukturerat sätt. Dessutom förekommer det naturligtvis informella rådrum kollegor emellan, sk. ”bollning”. Landets åklagare lär näst intill dagligen delta i sådana informella rådrum. Det finns även rutiner kring förstärkt åklagarfunktion där flera åklagare vid behov kan engageras i ett ärende.
Det finns alltså redan ett system på plats med flera kontrollmekanismer och interna funktioner för att tillförsäkra att åklagarens handläggning är korrekt och besluten är lagenliga. Vilken åklagare som ska hantera vilken typ av ärenden är en arbetsledningsfråga. Komplexa ärenden med lång häktningstid fördelas inte på oerfarna åklagare. Den typen av ärenden hanteras i regel av åklagare som förordnats som seniora åklagare eller annars av erfarna kammaråklagare som av kammarledningen bedömts lämpliga att handlägga ärendet.
Det anges i debattartikeln att den föranletts av ett fall där en oskyldig person suttit häktad i mer än sju månader, trots att åtalet sedan ogillats i tingsrätt och hovrätt. I det aktuella målet var fyra av artikelförfattarna förordnade som offentliga försvarare och det var Per Åke Kvarnström som försvarade den åtalade som var häktad under utredningstiden och där åtalet sedan ogillades. Misstankarna i målet avsåg bl.a. brottsmisstankar för vilka det föreligger häktningspresumtion, vilket innebär att en person som är på sannolika skäl misstänkt ska vara häktad under utredningstiden om det inte finns särskilt starka motskäl.
Det är inget anmärkningsvärt i sig att åtal ogillas av domstolen. Det är ett lägre beviskrav för åklagare att väcka åtal än för en domstol att döma till ansvar för brott. Vidare har åklagaren inte samma underlag vid åtalsbeslutet som domstolen har efter huvudförhandlingen. Att en andel av väckta åtal ogillas är snarare ett tecken på att såväl åklagare som domare ligger rätt i sina respektive bevisbedömningar.
I det aktuella målet som föranledde debattartikeln har Per Åke Kvarnström uppträtt på ett sätt som jag utgår från kommer att utredas inom ramen för Advokatsamfundets tillsynsverksamhet som åsidosättande av god advokatsed. Hans uppträdande och starka ifrågasättande av åklagaren i målet behöver belysas för kontexten och vilken svag grund kraven om urholkning av åklagares självständighet vilar på.
Per Åke Kvarnström har bl.a. mejlat klagomål till åklagarens chef och till tidningen TTELA uppgett att åklagaren har bristande omdöme, håller på med stolligheter, maktmissbruk och kanske inte borde ha kvar jobbet som åklagare. När jag granskar omständigheterna i fallet kan jag inte se att åklagaren har agerat felaktigt, varken kopplat till häktningsfrågan eller åtalsbeslutet. Det hade varit mer anmärkningsvärt om åklagaren i fallet inte hade begärt Per Åke Kvarnströms klient häktad och omhäktad eller inte hade åtalat personen.
Per Åke Kvarnströms klient åkte i en bil med personer som hade samröre med en kriminell konstellation som var inbegripen i en våldsspiral med sprängattentat. Bilen kontrollerades i en särskilt uppsatt poliskontroll mitt i natten på väg in i ett av områdena som var aktuellt i konflikten och det hade sprängts två nätter innan i samma stad kopplat till konflikten. I bilens bagageutrymme hittade polisen två funktionsdugliga rörbomber. Föraren var narkotikapåverkad och det hittades även narkotika i bilen. Vidare fanns vissa omständigheter som talade för att klienten vad medveten om brottslig verksamhet, det fanns chat-meddelande som tydde på det och sällskapet hade på vägen stannat på en nattöppen mack och köpt ett par arbetshandskar.
Det ska framhållas att i denna typ av gängrelaterade ärenden består bevisningen ofta av indicier och det är svårt som åklagare att göra en prognos hur domstolen kommer se på bevisningen. Det är inte ovanligt att tingsrätten och hovrätten gör helt olika bevisbedömningar i den typen av ärenden. Denna osäkerhet påverkar allmänt sett precisionen i åklagarens åtalsbeslut.
Till saken hör även att Per Åke Kvarnström trots sitt stora missnöje inte överklagat något av domstolens häktningsbeslut i målet. Han har heller inte begärt överprövning av några åklagarbeslut i ärendet. Det framkommer ingenstans att han på något sätt aktualiserat det kontrollsystem som finns på plats.
Sammanfattningsvis är det obehövliga förslag som lagts fram. Det finns redan fungerande kontrollmekanismer och interna funktioner på plats. Åklagarens självständighet och oberoende behöver vi tvärtom värna ur ett rättsstatsperspektiv. Dessutom efterlämnar debattartikeln en svagt unken doft, då den utgör en förlängning på en advokats oprofessionella uppträdande mot en åklagare som av allt att döma har utfört sitt arbete på ett helt korrekt sätt. En ursäkt hade varit mer på sin plats än initiativ till en debattartikel.
