Kommissionen hävdade att Tyskland åsidosatt sina skyldigheter eftersom de inte ersatt kostnader för vårdtjänster i hemmet som tillhandahållits av en annan medlemsstat, där vårdtagande tillfälligt hade befunnit sig.
Vidare pekade kommissionen på att Tyskland inte ersatt utgifter för hyra av vårdhjälpmedel när en vårdbehövande vistats i en annan medlemsstat trots att dessa hjälpmedel skulle lånats ut gratis eller ersatts om den behövande befunnit sig i Tyskland. Kommissionen menade att det inskränkte rätten att fritt tillhandahålla tjänster.
EU-domstolen pekar på att det ankommer på varje medlemsstat att bestämma villkoren för beviljande av sociala trygghetsförmåner. Enligt regelverket ska medlemsstaternas lagstiftning för social trygghet samordnas men inte harmoniseras, vilket betyder att om man befinner sig i en annan medlemsstat har man inte nödvändigtvis rätt till samma tjänster som hemma.
Sammanfattningsvis anser domstolen att det inte är visat att friheten att tillhandahålla tjänster har inskränkts.
