av Martina Kallenberg, Advokat
Den 13 juni i år antog styrelsen för Sveriges Advokatsamfund en ny
bestämmelse i de vägledande reglerna om god advokatsed enligt följande:
2.1.3 En advokat får inte åta sig ett uppdrag om advokaten saknar den
kompetens och erfarenhet som uppdraget kräver.
Bestämmelsen trädde i kraft den 14 juni. Därefter mottog Advokatsamfundets
medlemmar ett cirkulär (cirkulär nr 17/2024) där innebörden av ovanstående
kvalifikationskrav framgår. Såväl ett tidskrav som ett utbildningskrav
presenteras.
Den 1 januari år 2025 får Advokatsamfundets medlemmar som har mindre än
fem års erfarenhet av försvararuppdrag inte längre åta sig försvararuppdrag i
mål gällande brottslighet som har ett straffminimum på fyra års fängelse.
Dessutom måste en advokat som vid tidpunkten för kravets ikraftträdande har
mindre än fem års erfarenhet av försvararuppdrag genomgå en
brottmålsutbildning särskilt inriktad på mål med allvarlig brottslighet.
I oktober år 2023 lämnade tillsynskommittén sin delrapport
”Tillsynskommitténs delrapport med förslag på kvalifikationskrav för vissa
försvararuppdrag.” I rapporten föreslogs två olika tidskrav. Dels två års
erfarenhet som försvarare för mål som rör unga under 18 år, dels tre års
erfarenhet som försvarare vid allvarlig brottslighet med ett straffminimum om
två års fängelse.
Advokatsamfundets medlemmar fick yttra sig över förslaget och utfallet blev
att cirka 70 procent av ledamöterna var positiva till införandet av presenterade
tidskrav. I ”Underlagspromemoria avseende kvalifikationskrav för uppdrag
som offentlig försvarare” antagen av Advokatsamfundets styrelse den 13 juni
år 2024 framgår på s 7 att: ”Flera ledamöter hade dock synpunkter på
tidskravets närmare utformning och uttryckte oro för att införandet av sådana
krav riskerade att hota tillväxten av brottmålsadvokater”. Det kan konstateras
att cirka 30 procent av Advokatsamfundets ledamöter var negativt inställda till
tillsynskommitténs förslag.
Advokatsamfundets medlemmar har därmed inte fått yttra sig över ett
kvalifikationskrav omfattande fem år som nu är genomfört.
Advokatsamfundets styrelse kommenterar detta på s 7-8 i ovanstående
refererad underlagspromemoria enligt följande. ”I tillsynskommitténs
delrapport föreslogs att ett tidskrav skulle gälla i brottmål där brottslighetens
straffminimum var minst två års fängelse samt i ungdomsmål. Att kravet skulle
omfatta dessa typer av mål skulle emellertid innebära en mycket stor
begränsning av de mål som en försvarare under sina första år kan åta sig.”
Här återfinns ett glapp mellan vad vi medlemmar fick yttra oss över och vad
Advokatsamfundets styrelse beslutade om. Detta är enligt mig bekymmersamt
för en privaträttslig sammanslutning i vilken alla landets advokater ingår.
Även utifrån perspektivet att Advokatsamfundet ska vara oberoende och fritt
från staten.
För vad är egentligen bakgrunden till femårskravet?
Det är bland annat att beivra de senaste årens medialt uppmärksammade
uteslutningar av advokater som skadat förtroendet för kåren.
Disciplinnämndens ordförande Börje Samuelsson uttryckte redan år 2022,
refererat i Advokaten nr 9 2022 årgång 88 i artikeln ”Advokatkårens
oberoende kan inte längre tas för givet” att intresset från medier och politiker
för frågor om brott och straff blivit gigantiskt liksom intresset för
försvarsadvokater. Börje Samuelsson uttryckte att det inom politiken finns
krafter som inte tycker att en fri och oberoende advokatkår är en särskilt bra idé.
Magnus Wallander, disciplinnämndens vice ordförande skrev i Advokaten nr 4
2023 årgång 89 i artikeln ”Advokaterna och etiken” på temat om de senaste
årens medialt uppmärksammade uteslutningar: ”Att införa någon särskild
behörighet för försvarare i vissa typer av mål torde inte vara en lösning.
Däremot kan man ifrågasätta om inte domstolen vid beslut om förordnande av
offentlig försvarare borde fästa större avseende vid vad som sägs i 23 kap. 5 §
RB, nämligen att till offentlig försvarare skall förordnas den”som är lämplig för
uppdraget”. Det skulle inte krävas någon lagändring, men det kunde göra
skillnad om denna bestämmelse tillämpades med större omsorg.”
Vad flera av de uppmärksammade uteslutningarna handlat om är advokater
som brutit mot beslutade restriktioner för häktade klienter. För en advokat som
arbetar med brottmål är detta grundläggande kunskap som erhålls tidigt under
kurserna för att bli advokat. Ingen passerar advokatexamen utan att begripa att
man som advokat under inga omständigheter får föra in och ut information åt
häktade klienter. Om man som advokat förstått detta men är oförmögen att
tillämpa det i praktiken kan det vara ett personlighetsdrag av gränslöshet som
inte heller ett femårskrav kan råda bot på.
Den som är bäst lämpad att sortera ut denna typ av personlighetsdrag (som
förmodat visat sig på andra sätt än genom uppdagandet av ett restriktionsbrott)
är givetvis den biträdande juristens principal. Ett solklart alternativ för att
uppnå färre medialt uppmärksammade uteslutningar av advokater med mindre
än fem års erfarenhet av att arbeta som försvarare är just att lägga större
ansvar på principalerna. Att skärpa principalens tillsyn över sin biträdande
jurist genom oanmälda inspektioner från tillsynskommittén vore enligt mig en
lämplig åtgärd. På detta sätt kan individer uteslutas istället för ett kollektiv,
som nu sker. Såväl domare som åklagare genomgår en gedigen övervakad
utbildning för att bli rådman respektive kammaråklagare.
Bland de advokater som brutit mot beslutade restriktioner för häktade klienter och blivit uteslutna återfinns advokater som varit försvarare i långt mer än fem år. Det finns även advokater som varit försvarare i mindre än fem år som uteslutits av samma anledning. Men i samtliga fall har advokaterna frångått sitt förnuft – inte sin kompetens eller erfarenhet. Ett femårskrav kan inte heller beivra dessa fall.
Härutöver blir tillämpningen av femårskravet, för en advokat som mig själv,
som den 1 januari år 2025 varit advokat i nära nog tre år och arbetat som
offentliga försvarare ungefär lika länge, absurd. Fram till årsskiftet får jag fullt
ut använda min yrkeslegitimation som advokat dvs. fortsätta att arbeta med
mål som rör brottslighet som har ett straffminimum på fyra års fängelse.
Men, från den 1 januari år 2025 måste jag, för att hålla mig till de
advokatetiska reglerna, tacka nej till dessa uppdrag med hänvisning till att jag
saknar kompetens, oberoende och integritet för att åta mig dessa uppdrag.
Det uppstår en karenstid om drygt två år för mig och många andra medlemmar
gällande utövandet av vår yrkeslegitimation.
Varför ska jag och med mig många andra medlemmar offras och begränsas i
vår yrkesutövning när vi inte gjort något fel?
Visst, det går att ansöka om dispens från femårskravet. Men eftersom det just är ett tidskrav om fem år är det föga sannolikt att en ordinär advokat uppnår
kompetens och erfarenhet innan fem år har passerat. Det ligger i sakens natur.
En kollega sa till mig en gång ”Martina, Advokatsamfundet behöver starka
advokater, precis som du”. Det motiverade mig länge att fortsätta på min
inslagna väg, även om den blev lång.
Men jag vill även tillhöra ett Advokatsamfund som är starkt. Som tillvaratar mina rättigheter som advokat för att stärka mig i min yrkesutövning.
Inte som böjer sig när vinden blåser.
