av Hans Sundberg, advokat inriktad på ekobrottmål, delägare i Advokatfirman Sundberg & Savic.
Helt nyligen var sista dagen i Svea hovrätt för ett av de största målen i svensk rättshistoria rörande skattebedrägerier vid försäljning av mobiltelefoner, s k karusellhandel. När detta skrivs har hovrättens dom ännu inte avkunnats. Målet pågick under fler än 50 dagar i tingsrätten och ca 30 dagar i hovrätten. Förundersökningen omfattade mer än 25 000 sidor, 12 st tilläggsprotokoll producerades av åklagarna under pågående förhandling samt tillkommer den s k slasken på åtskilliga tusentals sidor. Därtill kan adderas åklagarnas och försvararnas power point presentationer så passerar det skriftliga materialet 30 000 sidor med råge. Det var 12 tilltalade och samtliga dömdes till mångåriga fängelsestraff i tingsrätten. Jag var förordnad offentlig försvarare för en av dessa.
En rättssäker brottmålsrättegång ställer krav på att rättskipningen är förutsebar, enhetlig och effektiv och utövas med hög kvalitet. Principen är att den som är oskyldig inte skall bli dömd för brott. Den enskildes förtroende för rättsväsendet är en av rättssäkerhetens hörnstenar. Åklagare och domare är i sin tjänsteutövning underkastade krav på opartiskhet och objektivitet.
Är det möjligt att upprätthålla rättssäkerhetskraven då rättsväsendet ställs inför ett så omfattande och svåröverskådligt processmaterial som i förevarande fall? Dessvärre måste svaret bli nej vilket detta mål är ett exempel på. Det går helt enkelt inte att garantera rättssäkerheten i mål av den här storleken.
Det jag upplevde som ett problem var att åklagarna, tre till antalet, inte fullgjorde sin objektivitetsplikt. Utredningen bedrevs och presenterades i domstolen från åklagarhåll utifrån uppfattningen att det saknades alternativ till åklagarnas hypotes. Åklagarnas låsta positioner anammades helt och hållet av tingsrätten vilket möjligen kan förklaras av att rättens ledamöter saknade den erfarenhet och kunskap som krävs i ett ekobrottmål av den här storleken. Förundersökningen var helt enkelt alltför omfattande för att domstolen skulle ha en rimlig chans att avgöra om utredningen var fullständig och tillräckligt robust eller om det fanns alternativa hypoteser. Domstolen valde den enklaste vägen nämligen att utan kvalitetssäkring godta åklagarnas hypotes vad gäller bedrägeriets genomförande. I domen saknas helt analys och bearbetning av det försvaret förde in i målet som alternativ till åklagarnas gärningspåståenden. Enligt min uppfattning har förundersökningens omfång och komplexitet haft en avskräckande effekt på domstolens skyldighet att redovisa sitt ställningstagande till alla relevanta påståenden och invändningar.
I den här typen av mål spelar Skatteverkets utredningar och beslut vanligtvis en framträdande roll. Åklagarna åberopar konsekvent Skatteverkets beslut som skriftlig bevisning i mål av det här slaget.
Vad Skatteverket anfört godtas ofta utan att åklagarna gör en egen bedömning av den bevisning och de omständigheter som redovisats i besluten. Detta mål utgör inget undantag.
Även i åtalet för penningtvättsbrott åberopade åklagarna Skatteverkets beslut avseende de leverantörsbolag där förbrottsligheten skulle ha ägt rum. Tingsrätten godtog innehållet i Skatteverkets beslut i den skriftliga form som de lades fram från åklagarsidan. Ett exempel på tingsrättens ställningstagande är följande skrivning i domen: I Skatteverkets utredningar finns enligt tingsrätten omfattande och stark bevisning som talar för att vart och ett av leverantörsbolagen har varit delaktiga i momsbedrägerier. Skatteverkets uppgift är inte att utreda brott vilket dock inte hindrade tingsrätten från att acceptera vad Skatteverket gjort gällande i skatteprocessen. I en omfattande och komplicerad förundersökning valde tingsrätten den enklaste vägen, nämligen att sätta en överdriven tilltro till Skatteverkets beslut.
Dessvärre kan inte uteslutas att tingsrättens starka tilltro till Skatteverkets beslut utgör ett rättegångsfel. Enligt ett flertal avgöranden från Högsta domstolen åligger det allmän domstol att självständigt ta ställning till frågor om skattskyldighet även om saken prövats inom ramen för en skatteprocess. Detta gäller även Skatteverkets och förvaltningsdomstolarnas bedömningar i bevisfrågor, se NJA 2016 s 891, NJA 2016 s 933, NJA 2020 s 832 samt Göta hovrätts dom B 1427-20. Tingsrätten gjorde alltså inte någon självständig bedömning av Skatteverkets beslut än mindre av Skatteverkets bedömningar i bevisfrågor. I stället anslöt sig tingsrätten utan förbehåll till de bedömningar som Skatteverket gjort.
Det skall framhållas, att Skatteverkets beslut fattats under det ordinarie förfarandet vilket innebär att beviskravet inom skatterätten ligger på nivån ” sannolikt ”. Inte heller föreligger skyldighet för Skatteverket att vid det ordinarie förfarandet styrka att oriktig uppgift lämnats av den skattskyldige vilket däremot är kravet vid misstanke om skattebrott.
Inom straffrätten är beviskravet ” ställt utom allt rimligt tvivel ”. Genom att godta Skatteverkets beslut, utan att först göra en självständig bedömning av dessa, har bevisprövningen i tingsrätten tonats ned till en nivå som ligger långt under vad som gäller straffrättsligt.
Åklagarna åberopade även en mängd domar rörande momsbedrägerier från andra domstolar i synnerhet under åtalet för penningtvättsbrott. Enligt avgörandet från Högsta domstolen, NJA 2015 s 141, har en fällande brottmålsdom inte rättskraft i en senare rättegång mot en annan tilltalad.
Tingsrätten borde ha gjort en fullständig prövning av de penningtvättsbrott som min klient stod åtalad för och inte lägga andra brottmålsdomar till grund för bedömningen av det inträffade. Vidare åberopade åklagarna beslut från Skatteverket rörande de bolag där förbrottsligheten påstods ha ägt rum. Inte heller dessa beslut prövades självständigt i tingsrätten. I målet om en brottmålsdoms betydelse i en senare brottmålsrättegång kom Högsta domstolen fram till slutsatsen att hänvisningen till den tidigare domen – och att den har fått bilda utgångspunkt – uppfattas som att hovrätten inte har prövat alla de sakförhållanden som har betydelse. Målet visades tillbaka till hovrätten för fortsatt behandling.
Hur skall beviskravet ”ställt utom rimligt tvivel ” tolkas? Enligt 35 kap 1 § RB skall rätten efter en samvetsgrann prövning av allt som förekommit avgöra vad som är bevisat.
Om en tilltalad hävdar att det gick annorlunda till än vad åklagarna påstår måste domstolen, för att bedöma om det är ställt utom rimligt tvivel, pröva vilka möjligheter som finns att det gått till på något annat sätt. Enligt min mening gäller detta i synnerhet om den tilltalade nekar till brott och riskerar att dömas till långt fängelsestraff vid en fällande dom. Inom ramen för objektivitetsplikten åvilar det även åklagarna att göra en bedömning av den tilltalades förklaring samt försöka motbevisa denna. Bevisprövningen skall kvalitetssäkras vilket b l a innebär att alla invändningar skall beaktas, struktureras och värderas. Värderingen skall ske med utgångspunkt från att åklagaren har bevisbördan avseende samtliga moment i gärningsbeskrivningen samt även med avseende på den tilltalades invändningar. I kvalitetssäkringen ligger även att domstolen tydligt redovisar bevisprövningen i domskälen och även hur den bevisning som åberopats av den tilltalade prövats och värderats.
Jag menar att tingsrätten i detta fall inte gjort en samvetsgrann prövning av allt som förekommit. Den av min klient åberopade muntliga och skriftliga bevisningen har inte redovisats alls i domskälen. Domstolens skyldighet att bedöma möjliga händelseförlopp som alternativ till gärningspåståendet redovisades inte.
Den fråga som jag ställt mig är naturligtvis varför tingsrätten enligt min mening inte gjorde en samvetsgrann prövning av allt som förekommit i målet. Enligt min uppfattning finns en förklaring i att processmaterialet var så stort att detta inte bemästrades av tingsrätten. Tingsrätten hade, uppenbarligen redan på ett inledande stadium, bestämt sig för att reservationslöst godta åklagarnas hypotes som alltså i väsentliga delar grundat sig på Skatteverkets beslut. I stället för att göra en egen omsorgsfull bevisprövning valde alltså tingsrätten att i stor utsträckning förlita sig på Skatteverkets beslut. Ett stort brottmål som detta ställer stora krav på domstolens förmåga att genomföra rättegången utan att göra avkall på rättssäkerheten. Denna förmåga grundar sig framför allt på domarnas erfarenheter och kunskaper av liknande mål. Risken är annars att den tilltalade inte garanteras en ” fair trial ”.
Advokatsamfundet har i cirkulär nr 16/2024 den 14 juni 2024 antagit en ny bestämmelse i Vägledande regler om god advokatsed innebärande att en advokat inte får åta sig ett uppdrag om advokaten saknar den kompetens och erfarenhet som uppdraget kräver. Enligt min uppfattning måste motsvarande krav ställas på de rättsprövande myndigheterna. Ett stort ekobrottmål bör endast få handläggas av domare med erfarenhet och kompetens av liknande mål.
