Lantmäterimyndigheten flyttade på ansökan av ägarna till en viss fastighet en befintlig väg. Ägarna till en grannfastighet överklagade beslutet och yrkade att vägen skulle ledas på ett annat sätt, alternativt att beslutet skulle upphävas och återförvisas till Lantmäterimyndigheten.
Mark- och miljödomstolen konstaterade att en del formella fel och brister förekommer i Lantmäteriets handlingar. Bland annat tycks Lantmäteriet vare sig ha kallat en berörd fastighetsägare eller meddelat något uttryckligt ställningstagande grannfastighetens ägares yrkande om alternativ vägsträckning. Detta utgör en så allvarlig brist i handläggningen att den inte kan läkas i högre instans, varför beslutet undanröjdes och målet återförvisades till Lantmäteriet. Domstolen menade också att det med hänsyn till omständigheterna var mest rimligt att parterna bar sina egna rättegångskostnader.
Grannarna överklagande beslutet avseende rättegångskostnader till Mark- och miljööverdomstolen och framhöll bland annat att de vunnit bifall till sitt andrahandsyrkande i mark- och miljödomstolen och att skäl att frångå huvudprinciperna vid fördelning av rättegångskostnader saknas. Fastighetsägarna menar att målet återförvisats på grund av brister i handläggningen, att de inte kan anses som förlorande part och att det vore oskäligt att ålägga dem att stå rättegångskostnaderna.
Mark- och miljööverdomstolen delar dock inte fastighetsägarnas uppfattning utan menar att de, som tappande part, ska ersätta grannarnas rättegångskostnader med sammanlagt 35 275 kronor.
