REPLIK – av Claes Martinson, excellent lärare, professor i civilrätt, innehavare av Torsten Petterssons professor i Sjörätt och annan transporträtt, Juridiska institutionen, Handelshögskolan GU.
Fem juriststudenter ber i Dagens Juridik om att få undervisning i universitetets lokaler. De skriver att de är övertygade om att undervisning i sådan rumslig direktkontakt med lärarna är bättre än distansundervisning. Som lärare vill jag offentligt instämma i vad studenterna för fram.
I tillägg till vad studenterna pekar på vill jag understryka vikten av den lärprocess som typiskt sett gynnas av den rumsliga närvaron. Som lärare är det tydligt att den kollektiva lärprocessen har effekter. Särskilt lärprocesserna på grundkurser gynnas av att deltagarna har en rumslig närhet till varandra.
Ett moment i detta lärande har att göra med att studenterna ser varandra och hör varandras frågor till lärarna. Det påverkar deltagarnas individuella beteenden. De som lyckats ligga längre fram än de övriga i studiearbetet inspirerar och motiverar de övriga genom att fråga om sådant som de andra inte tänkt på. Faktum är att gruppen på så vis får möjlighet att lära utifrån förståelsen från den som i varje ögonblick ligger längst fram i tanken. Lärarna kan inte på egen hand återskapa dessa aspekter. Studenter jämför nämligen inte sin förståelse och sina kunskaper med lärarna, de jämför med varandra. Genom den rumsliga närheten blir studenterna tydligt varse var de befinner sig som kollektiv och på så vis får de draghjälp. De presterar helt enkelt mer och bättre för att de ser vad andra i samma situation klarar av att göra.
Studenter som samlas i ett rum bidrar också med fler perspektiv än vad läraren kan åstadkomma. Lärarna har inte alla de bakgrunder och alla de preferenser som studenterna har tillsammans och som lockas fram i denna närhet. När lärarnas perspektiv blir helt dominerande blir undervisningen såväl mindre innehållsrik som mindre nyanserad. En lärare som har rumslig närhet till studenterna kan på olika sätt locka fram dessa bidrag.
Ett ytterligare moment i den lärprocess som det rumsliga kollektivet ger handlar om vad som händer mellan studenterna som ser varandra i rummet. I pauserna diskuterar studenterna med varandra på ett sätt som innebär att de utbyter tankar på den nivå där de är. Ibland är förutsättningarna sådana att studenterna även kan kommunicera med varandra under en föreläsning eller lektion, genom kroppsspråk eller viskningar. På så vis kan tankar som undervisningen väcker tas emot på sätt som hjälper fler än en mottagare med de begränsningar som varje mottagare nu än har.
En generell aspekt som inte heller skall underskattas är förtroende. Om det finns en aspekt som mer än andra driver lärare att göra ett bra jobb så är det förtroende. Lärarna drivs av att få studenternas förtroende för vad de gör. Hos studenterna är motsvarande aspekt lojalitet. Lojaliteten med gruppen och lärarna bidrar till att åtminstone en hel del studenter vill vara med. De vill bidra och de vill ha utbyte av de övriga som befinner sig i samma position. Likaså vill de vill bidra till att allt vad de lär sig håller kvalitet. Såväl förtroende som lojalitet gynnas av det rumsliga mötet mellan alla inblandade.
Allt det nämnda är särskilt relevant för juristutbildning. Som de fem studenterna påpekar är juridik just ett sådant ämne som gynnas av att det finns ett kollektiv av gemensamt deltagande studenter. För min del råder det ingen tvekan om att undervisning på plats är att föredra framför distansundervisning. Som stöd härför skulle jag kunna framhålla de möjligheter som distansundervisning ger, för att på så sätt visa att dessa möjligheter är andra än de som följer med den rumsliga kollektiva lärprocess som de fem studenterna och jag beskrivit. Men, det handlar då mer sällan om juristutbildning på grundnivå och studentgrupperna behöver vara ganska små. Lärarna behöver klara av att motivera studenterna att vara aktiva och engagerade också i utbytet med varandra. Sådana förhållanden kan förstås förekomma. Jag arbetade senast i november med en sådan lösning för en juristutbildningsfakultet i norra Italien. De hade fått i uppdrag att utbilda högre tjänstemän till att nå juristexamen, och kan p g a studenternas förutsättningar inte ha studenterna på plats mer än enstaka tillfällen. Distansundervisning kommer sannolikt att fungera i det sammanhanget, men det kräver mycket av både lärare och studenter. En sådan utbildning blir därför inte billigare än att låta gruppmedlemmarna bistå varandra i sitt lärande och dra fram individerna till högre nivåer än vad var och en kan föreställa sig. Det har i varje fall jag svårt att tro.
