De före detta ägarna till en fastighet i Sollentuna anmälde till kommunens miljö- och byggnadsnämnd att utplanterade barrträd, så kallade tujor, på en grannfastighet medförde en betydande olägenhet i form av skuggning.
Nämnden förelade då ägaren till grannfastigheten vid vite att minska tujornas höjd till högst två meter och länsstyrelsen avslog också senare överklagande av beslutet.
Mark- och miljödomstolen konstaterade, efter ytterligare överklagande, att tujorna på fastigheten var fyra-fem meter höga och att de var placerade vid gränsen till grannfastigheten där de bildade en tät och hög avskärmning.
Domstolen ansåg, till skillnad från nämnden och länsstyrelsen, att skuggningen ändå inte kunde vara att anse som en betydande olägenhet, med hänsyn till den restriktiva syn som kommit till uttryck i praxis. Skuggningen på grannfastigheten uppkom nämligen endast ganska sent på eftermiddagen.
Föreläggandet upphävdes därför.
Nämnden överklagade avgörandet, men Mark- och miljööverdomstolen, MÖD, delar nu underinstansens bedömning och avslår överklagandet. MÖD anmärker att en del av tujorna är placerade på så vis att de över huvud taget inte bidrar till skuggningen, samt att skuggningen från de andra når grannfastighetens uteplats först omkring 16.30.
Det är även fråga om ett lummigt område där viss skuggning får tålas, och även om det är frågan om en viss olägenhet kan denna enligt MÖD:s mening inte anses vara betydande.
